Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
Jag gläder mig att få sitta bland dessa pittoreska
naturbarn,
Medan vi gå till kyrkan smärtar det mig att jag
inte kan visa honom någon värme, Hans ankomst
rör också upp så många halvförgätna minnen och
stämningar, men jag märker, att jag nu är helt
annorlunda än vid vårt sista sammanträffande.
Jag ser, att han iakttar mig och bär på hemliga
tankar att framlägga vid lägligare tillfälle; hans
välvårdade ansikte döljer nödtorvtigt en inre oro.
Vi tala om likgiltiga ting medan han snubblar i
den töande snön, Dessa hans snubblande steg väc-
ka både mitt deltagande och löje. Jag minns ho-
nom som barn, ömtålig och bortklemad. Nu har
han på många år inte stått på ett par skidor utan
rört sig på stadsgator och salongsgolv. Medvetet
har han sökt glömma forna små färdigheter eme-
dan de inte ansetts fina i hans kretsar. Om jag
föreslog honom en ripfångst eller jakt, skulle han
överdriva sin tafatthet för att markera skillnaden
i vår bildningsgrad, för att kunna hävda sig själv.
Jag svarar ja och ha på hans lättflytande tal om
likgiltiga ting, tills min sträva ordknapphet åter-
verkar på honom, Ty med sin förunderliga käns-
lighet för atmosfäriskt tryck lägger han snart om
sina ord för att vara mig till lags.
I kyrkan väcker han stort uppseende med sina
fina kläder och sitt herremansskick, Gud vet vad
folket tror. Kanske att han är kronprinsen själv.
De buga med mössorna djupt mot snön och han
hälsar med all välbevågenhet, varefter han tar
plats på första bänken,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
