Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
304
inte längre är människans niding, Då krig och
uppror inte längre förfära och vrångheten plånats
ut från jordens yta. Kom, nya tid, då människan
går upprätt och fri, bunden allenast vid sanningen,
som ensam gör fri, Mitt i lögnens och tyranniets
fimbulvinter sjunger jag därom och tror därpå;
mitt i den djupa nödens och ångestens skymning
hoppas jag. Skulle jag inte hoppas och tro, när
jag sett undrens värld stå vidöppen och Mikaels
svärd skina över den mörkaste av dalar? Skulle
jag inte sjunga därom, då stjärnorna snöat över
mig själv? Stige min sång till deras möte, lyfte
den sig högre än deras banor nå! Med människo-
barnet lutat mot mitt hjärta, lyssnande vid sång-
ens källa, sjunger jag den eviga sången om fri-
Het; >
Stum står Rosbye mitt på golvet, isgrå och väl-
dig. Men han har knäppt sina händer och böjt
sitt huvud, Kämpar du, gamle man, med dig själv
och det som är starkare än du? Jag stiger upp
och lägger min hand på hans axel. Det spritter
till i hans jättegestalt.
— Rosbye, säger jag, skils vi som vänner trots
allt?
Han ser på mig med sina befallande ögon, men
hans ansikte är mycket gammalt, mycket trött.
Tyst räcker han mig sin hand.
Jag ser honom aldrig mer.
Men livet rullar vidare, vidare, blott ej i samma
bana som förr, ty det gamla är förgånget och allt
är vordet nytt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
