Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Epilog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Jag minns som i går, sade den gamla
kvinnan mellan oss och log med sin infallna mun, hur
jag en kväll stod i ditt kök därnere i prästgården
och sjöng. Ett av barnen öppnade dörren till
kammarn och då såg jag dig och Rosbye, Gud signe.
— Ja, ja, Maria, svarar jag och klappar henne
på handen.
— Det var samma kväll jag fraktades ner till
häktet, säger den gamle mannen. Jag satt och
sjöng i risslan, jag.
— Ja, ja, Pekka, nickar jag. Om allt detta har
jag nu skrivit mångt och mycket att läsas, när vi
är döda, vänner. Jag har berättat om
händelserna uppe i Lamppi och om flyttningen hitupp vid
jul, då jag trätt ut ur min tjänst. Minns ni den
dagen? Vi samlades i kyrkan för sista gången och
hjälptes sedan åt att flytta mina små ägodelar till
Korpinens? Det blev så mycken oro i själarna
även då. Det var inte alltid så lätt.
— Vi minns nog, nickar den gamla kvinnan, hur
du höll på att svälta ihjäl ibland och hur du aldrig
tänkte på dig själv.
— Det var ni som hjälpte mig, svarar jag. Och
jag tänkte alltför mycket på mig själv. Jag visste
för litet om kärleken. Om jag vetat mera, skulle
jag ha kunnat mera. Allt beror av den.
Där sitta vi, tre gamlingar, med allt bakom oss,
och tala med tandlösa munnar i solskenet. Men
nedanför oss ligger dalen, älven sorlar, människor
leva därnere. Vad vi verkat och velat är redan
en legend för de unga och barnen. Nej,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
