Samma dag som pastor Fingal besökte sjuksystrarna i Vasastaden sågs en något framåtlutad man med djupt allvar över dragen sträva upp mot kronohäktet på Långholmen. Då han på sin vandring utefter den dystra fängelsemuren hunnit den respektingivande, väl tillbommade porten stannade han, tog några steg tillbaka och såg upp mot den här blottade, karaktäristiska fasaden, som om han först velat övertyga sig om, att han gått rätt. I det ansikte han därmed vände mot dagsljuset kunde man se, att främlingen ingalunda var den åldring. som den något lutande gestalten gav intryck av. Han var, så kunde man taga för givet, en man i sina bästa år. Men för en var med litet skarpare blick utrustad måste det likaledes ha stått klart, att han hunnit pröva åtskilligt av livets sorger och strider.
Mannen steg fram och ringde på klockan. Porten öppnades, och han blev insläppt. På därom gjord framställning blev han förd till assistenten vid häktet. Främlingen var läroverksadjunkten Arnoldson. Han hade iklätt sig att som vikarie för ordinarie fängelsepredikanten uppehålla dennes befattning för ett antal veckor framåt. Assistenten var förberedd på hans ankomst och mottog honom på det mest förekommande sätt. Detta var hans första besök vid anstalten och han förklarade sig tacksam för några upplysningar, som kunde vara honom till hjälp i det föreliggande arbetet. Efter det de båda herrarna samtalat en stund om varjehanda, som hörde till fångvård i allmänhet sade sig herr Arnoldson gärna önska sig en och annan personuppgift om de fångar, vilkas handledning in på bättre vägar han för de närmaste veckorna hade sig anförtrodd.
Assistenten reste sig och gick att hämta journalen ur dess fack.
-- Det kunde ju vara åtskilligt att anföra om den saken, yttrade den belevade ämbetsmännen, i det han lade upp journalen framför tillförordnade fängelsepredikanten.
Sedan de uppehållit sig vid åtskilliga namn, höll assistenten sitt pekfinger framför ytterligare ett och sade:
-- Här ha vi för exempel en, som kommer ut i början av februari. Oskar Svenson. Ja, d. v. s. hans papper visa, att han egentligen heter Oskar Fingal. Namnet Svenson måtte han ha givit sig på senare tiden. Stackars karlen är nog mera offer för en obeskrivlig svaghet än för en brottslig vilja. I det särskilda fall, som nu senast fört honom i kontakt med rättvisan, torde han för övrigt ha utnyttjats av ett i våra bråttmålsannaler åtskilligt illa anskrivet fruntimmer. Karlen måtte vara ofantligt lättledd; och om någon behöver tagas vård om, så är det han.
Om assistenten ej stått så böjd över journalen och varit så fördjupad i namnlängden, som han var, så skulle han fallit i förundran över den likblekhet, som plötsligt drog över herr Arnoldsons anletsdrag, då Oskar Fingal nämdes. Ett svärd, stucket genom hans bröst, skulle icke hastigare ha jagat blodet från hans kinder. För att icke vackla och segna ned till golvet grep han ett hårt tag i bordet, invid vilket han stod. I sitt ivriga sökande efter nya namn av intresse märkte den andre ingenting av den rörelse han själv framkallat hos herr Arnoldson.
Denne insåg ock genast, att det här var absolut nödvändigt att behärska sig. Han fick på intet sätt röja vad han kände.
-- Ja, detta torde vara alla de upplysningar, som jag för ögonblicket är i stånd att lämna, yttrade assistenten och lade tillsamman journalen, den han åter stack in i facket.
--Jag är synnerligen tacksam, förklarade fängelsepredikanten med ett framgångsrikt försök till självkontroll. Det är där ett namn, som synnerligen intresserar mig, och det är Oskar Fingals. Denne Fingal eller Svenson är mig icke alldeles obekant. Tvärtom äger jag någon kännedom om honom sedan flera år tillbaka. Jag hade dock ingen aning om, att han var här. Det är givet, att jag är särskilt angelägen, att komma till tals med honom, om det så vore redan denna dag.
-- Välan, herr pastor, under sådana förhållanden skola vi ge tillfälle därtill under de lämpligast möjliga former. Vi tar honom helt enkelt hit ned. Jag har själv åtskilligt att uträtta på annat håll inom fängelset och ställer mitt rum till disposition.
Herr Arnoldson tackade, och assistenten gick att ge order om fångens avhämtande.
På detta sätt fick herr Arnoldson några minuter på sig; och så snart han blivit lämnad ensam, kom hans inre i uppror. Detta var då ännu en konsekvens av »den friare och gladare livssyn» han, inspirerad av sina verdanditankar och av Bellmansminnet, i sina yngre år utvecklat inför ett syskonpar, blottställt på omedelbar föräldravård. I denna stund skulle han ha funnit det rättvist, om hans olycklige ungdomsvän släppts ut i frihet, och han själv kvarhållits i hans ställe inom fängelsets murar. Systern i graven! För sina utsvävningars skull av döden för tidigt skördad! Och brodern i fängelset! Jagad till brott av ett överhandtagande rusdrycksbegär! Och han hade sin dryga skuld i deras fördärv. Och efter allt står han i dag kallad att vara den olyckliges lärare och ledare in på en bättre väg. Barmhärtige Gud! Detta var nära nog det tyngsta av allt.
Men till fortsatta reflektioner i denna riktning var ej nu tid, ty dörren öppnades, och fången släpptes in. Vaktknekten, som åtföljt honom, var, då besökaren var fängelsepredikanten, befriad från plikten att närvara och slöt därför till dörren efter fången och stannade själv utanför.
Fången bugade sig för den innevarande och såg på honom, sökande samtidigt i sitt minne utan att dock strax erinra sig vem han var. Hans gamle väns utseende hade ju också icke så litet förändrats, sedan de sist träffades.
-- Jaså, Oskar, vi träffas på detta sätt i dag.
-- Paul Arnoldson! Du här!?
Fingal Svenson blev djupt gripen vid igenkännandet och började gråta.
-- Ja, jag är här och kommer att för ett par eller tre veckor framåt uppehålla religionsvården vid häktet som vikarie för fängelsepredikanten, upplyste Arnoldson och tillade: Assistenten har, då han fick kännedom om vår personliga, gamla bekantskap, bevisat oss båda det stora tillmötesgåendes att för denna första gång träffas på hans eget rum. Här äro vi nu inte fängelsepredikant och fånge, utan de samma gamla vänner vi voro förr i världen. Därför ber jag dig sitta ner. Vi böra ha åtskilligt att samtala om, det har blåst många vindar, sedan vi senast voro tillsammans.
-- Det har det, Paul; och för mig ha de oftast varit hårda och kalla. Min själ är frostbiten i grund. Och det ser mig ut, att icke heller du gått igenom livets stormar oberörd, käre Paul. Du är dig ej alldeles lik sedan vår umgänges tid.
-- Nej, det föreställer jag mig, och förändringen är, hoppas jag, större än vad som synes för ögonen. Men säg, Oskar, är det då icke din mening att förebrå mig? Jag har alltid känt mig ha en dryg del i skulden till din olycka.
-- Nej, huru skulle jag kunna det. Jag har sett saken så, att vi båda voro offer för förföriska tidsströmningar. Du förstår, gamle vän, att jag har gott om tid nu att tänka tillbaka på min ungdom och sörja över dess förvillelser. Dock, jag förebrår ingen, ingen annan än mig själv. Alla dessa, som handledde min uppfostran från barndomen och genom ungdomsåren bevarar jag i aktat minne. Utom all fråga voro de besjälade av en uppriktig åstundan att befordra mitt andliga och timliga väl. Men jag har börjat undra, om ej hela den uppfostran man består det uppväxande släktet lider av en felsyn från uppfostrarnas sida. Jag har så mycket önskat att få tala med någon därom, och jag räknar det som en särskilt stor förmån, att denne »någon» blev du. Måhända skall du i din lärargärning kunna draga någon nytta av, vad jag nu förtäljer dig. Då jag vid femton års ålder sändes över hit till mina fäders jord för fullständigande av min uppfostran, följdes jag av mina föräldrars kärleksfullaste förmaningar att taga mig till vara för det onda, vilket här i landet skulle möta mig, påstodo de, i långt mera förföriska former, än det någonsin kunnat göra i Kina. Nog av, komna hit till landet, mottogos jag och min syster av våra föräldrars vänner här, och dessa började med ens att förehålla oss vikten av att redligen strida mot det onda i tiden. Jag minnes därvid särskilt en hedervärd gammal man, tillhörande den missionsdirektion, under vilken mina föräldrar stodo med sitt arbete i Kina. Denne tog mig en dag till sig och hade med mig ett långt och allvarligt samtal. Jag minnes så väl hans ord vid detta tillfälle: »Du, min käre unge vän», sade han, »kommer att snart nog få göra bekantskap med åtskilliga drifter och passioner, som äro i dig nedlagda, bered dig att bekämpa och tillbakaslå dem. Kom ihåg att dina passioner äro till för att dödas. Du kommer att fattas av begär till än det ena och än det andra. Slå dessa begär rakt i ansiktet! Tillfredsställ dem aldrig! Varhelst och närhelst en lust till det onda sticker upp huvudet, så driv den tillbaka.» Ja, så talte den gamle. Jag tyckte uppriktigt sagt, att det levnadsprogram, som sålunda förelades mig, föreföll dödande tråkigt. En hel del passioner, som jag fått bara för att döda dem! Ett liv bevakat av ständig försiktighet! Här skulle jag stå och bara säga nej till allting! Dock Gud vet, att jag fattade ett ärligt beslut att ställa mig programmet till efterrättelse, och jag försökte; men, jag säger det rent ut: det blev mig omöjligt. Jag började fråga mig själv: Kan underkuvandet av mina begärelser vara livets högsta lag? Och om jag verkligen lyckas därmed, vad har jag vunnit? Kanske har jag fått fram något slags dygdebild av mig själv, men huru livlös är då icke i själva verket denna? Nej, sade jag, här måste bli annat av! Jag vill pröva vad en smula eftergift smakar, jag lossar tyglarna. Och så skedde, Paul. Det var för övrigt vid tiden för vår första bekantskap. Välan, vad eftergifterna smakar, det har jag nu prövat mera än tillräckligt. Men ännu är mig livet i denna del alltjämt en gåta. Kan då dödandet av de krafter och begär Gud nedlagt hos sina barn vara målet för den uppfostran han avser för dem?
Oskar hade talat passionerat och med eftertryck, och hans ord hade verkat med makt på Paul. Denne kunde ej annat än högeligen förvånas över, att denne i grund och botten så intelligenta unge man kunnat bli den han var. Men förvåningen upphörde, då han fort nog erinrade sig från otaliga exempel, huru ofantligt litet intelligensen förmår i striden mot lömska krafter, där den isolerats från en stark vilja till det goda. Sedan veckotal hade nu emellertid rusdrycksbruket måst släppa sitt hårda och allt omtöcknande grepp på denna varelse; och där sitt han nu framför sin vän, trots fångdräkten, en bild av vad han kunnat vara, om lyckligare inflytelser fått göra sig gällande i tid.
-- Käre gamle vän, yttrade Paul Arnoldson. i den misstro, varmed du mött och fortfarande möter det slags livssyn, som man på tröskeln till ditt oberoende ville göra gällande för dig har du icke alldeles orätt. Du har t. o. m. rätt. Jag säger det av egen erfarenhet, eftersom denna i mycket sammanfaller med din. Självförnekelse är varken livets främsta eller dess yppersta lag. Det ligger någonting nedstämmande och modlöst uti den ton, som förkunnar att så är. Betänkligt nog går dock denna ton genom det mesta av vår tids uppfostran från förmaningarna i barnkammaren och ända upp till de moralfilosofiska föreläsningarna från den akademiska tribunen. Till en ung man i den ställning, vari du stod, då tvekan om lämpligheten av bara negationer grep dig vill en beprövad och i Kristi lära väl bevandrad man säga så här: »Min vän! Du har rätt i att tro, att dessa böjelser och passioner icke finnas till hos dig blott och bart för att dödas, och sant är ock, att den dygd, som uppkommer genom deras underkuvande är ganska obetydlig, svag och färglös. Du har rätt i att tro, att målet för din tillvaro i tiden icke är att återhålla din kraft och komma dig att avstå från handling, utan målet är att göra dig gällande, att handla, att verka. Men, min vän, det är icke detta jag, som du nu är betänkt på att släppa fram, som skall utvecklas, det är icke dessa handlingar du nu är frestad att pröva, som skola utföras. Det finnes en del av ditt väsen, som är skapad för att känna djupt och tänka ädelt, som är skapad till att vara barmhärtig och att skydda de svaga, skapad att tillbedja, hysa medlidande, älska. Du gör dig icke gällande, då du håller ditt bättre jag fånget i kedjor och endast lössläpper dina lägre passioner. Låt mig hos dig förnya dessa ädlare krafter och tro sedan av allt ditt hjärta, av all din förmåga, att livets enda, värdiga mål är att insätta dem i den allra verksammaste övning. Då skola dessa passioner, som du givit fritt spel, emedan du icke kunde tro, att hela ditt liv borde ägnas åt att tygla dem, icke behöva något tvångsband. De skola erkänna sina herrar i de högre krafter, som hos dig nu blivit verksamma, och de skola åtnöja sig med att tjäna dem. Du skall icke längre överlämna dig åt dina lidelser, icke därför, att du återgått till den tröttande verksamhet, vilken du en gång tillförne sökte iakttaga utan därför, att du så helt överlämnat dig åt sökandet efter rättfärdighet, att dessa lägre begär förlorat sin makt, icke blott och bart genom att bemöda sig att icke synda utan genom inträngandet i det liv, i vars fullbordan syndandet göres omöjligt är det som vi förvärva livet i dess allra högsta bemärkelse.» Ja, så lyda i huvudsak de ord, varmed varje ung man på tröskeln till sitt oberoende borde mötas.
-- Ja, men huru ofantligt mycket skilja de sig icke från dem, varmed man mötte mig på livets viktigaste stadium. Och det liv, i vars fullbordan utövningen av det onda göres omöjligt, däri har du då inträngt, käre Paul? Inte sant?
-- Jag bör kanske icke säga, att jag inträngt däri, men väl att jag fattats av detta livets ande, och att han för mig uppenbarat Kristus på ett sätt, som dragit mig till honom och låtit mig se och erfara, att jag i honom har min frälsare.
-- Det vill med andra ord säga, att du nu kommit till tron på Kristus såsom Guds son efter den ortodoxa lärouppfattningen därom?
-- Ja, det med.
-- Men huru har det då gått med din hänförelse för Verdandi och den av denna förberedda »åttiotalets renässans?»
-- Som det skulle gå. Vad jag med andra beprisade som radikalism i religionsspörsmål, fann jag vid närmare eftersinnande vara ingenting annat än en dödsblek reaktion, en strävan bort från den frigörande och stadgande kraft, som ligger i tron på det gudaingivna ordet och ut i det ovissa, där det, som bjudes ljushungrande själar till ledning, visar sig så ofta vara ingenting annat än mänskliga hugskott. För massan av folket betyder detta slag av radikalism ett hamnande i ett apatiskt tillstånd och på ett sådant följer demoralisation och mörker. En riktig mellanbroatmosfär. Du har förmodat, att jag antagit den ortodoxa lärouppfattningen om Kristi, gudom. Välan, det är vad jag gjort. Detta är ju en fråga som ytterst beror av det auktoritativa värde jag skänker åt bibeln. Jag har antagit bibeln, hel och hållen, såsom Guds ord till mig, och konsekvensen blir, att jag erkänner Kristi gudom. Dock, det må jag med all kraft framhålla, att vad som framför allt annat gjort intryck på mig och förändrat hela min livsåskådning, det är den bild av en sann människa, som Jesus givet mig i sig själv. Sedan jag en gång fördjupat mig i denna bild, vill jag så gärna se allt vad människa heter i dess ljus och detta gör mig till samhällsoptimist på Kristi grund. Då Kristus blev människa och ställde sig som en med i ledet, oss i allt väsentligt lik, avgav han samtidigt en högst viktig förklaring rörande betingelserna för ett sant, mänskligt tillvarelsesätt. Han avgav denna förklaring vid själva anträdandet av sitt livsverks väg. Det var under frestelsen i öknen. Du känner sammanhanget. Frestaren hade bjudit honom att förvandla stenar till bröd och Jesus svarade: »Icke av bröd allenast lever människan utan av vart och ett ord, som utgår av Guds mun». Det är den fullkomligaste människa, vilken någonsin levat på jorden, som avgivit denna förklaring om människan, sig själv och alla andra. Men därmed är då fastslaget, att en tillvaro, närd av endast bröd eller för att tränga frågan litet närmare -- en tillvaro av vars behov endast de sinnliga bli tillgodosedda, förtjänar ej att kallas liv i detta ords djupaste bemärkelse. Det är i varje fall intet harmoniskt liv och kan följaktligen inte vara något lyckligt. Varje man och kvinna skall i sitt inre finna krafter att tänka, forska, älska, leva och uppoffra sig för andra. För dessa krafters försättande i rörelse till liv och till välsignelse kräves ett andligt näringsämne, och detta draga vi ur Guds ord. Där endast de sinnliga behoven i oss tillgodoses bli de andliga kraven i oss undertryckta, och det blir uppror och ofrid. Och där de andliga kraven skola tillfredsställas av det som icke är Guds ord, följer en tillvarons missriktning, och det hela slutar förr eller senare i mörker.
-- Just vad det gjort och gör för mig, suckade den olycklige fången.
-- Slutet är med avseende på dig ännu icke för handen. Tänk på det, gamle vän! Ännu är tid för dig att börja leva.
-- Huru är detta möjligt?
-- Genom Kristus, den människovordne Guden. Du antager honom, då du antager Guds ord. Varje Guds ord är en sanning och ur sanningen framgår en förpliktelse. Du tror sanningen och ikläder dig förpliktelsen, och därmed har du inträtt i ett helt och hållet nytt sätt att vara till; och detta nya sätt att vara till kommer att kännetecknas av bland annat det, att du kommer till frid med dig själv. Ditt, liv blir harmoniskt som Kristi var. Det kommer att vila något gudaboret även över dig.
-- Över mig!?
Orden kommo så dova och trevande fram ur den armes bröst.
-- Ja, Oskar, över dig.
Så talte samhällsoptimisten och fortsatte:
-- Min broder! Jag vill upprepa för dig vad en rikt begåvad andens man uttalat, och som gjort på mig ett outplånligt intryck. Han säger:, »Varje människa bär på tvenne ting: en vilja, med dess omgivande rådkammare av böjelser, och så ett system av krafter som denna vilja styr. Det riktiga förhållandet mellan viljan och krafterna bildar livets frid. En vilja, som gör det bästa möjliga bruk av krafterna, och krafter, som erbjuda viljan de verktyg hon behöver, se där idealet! Vänd nu din uppmärksamhet på ditt eget liv. Har du frid med dig själv? Om din vilja tar dina krafter, som voro avsedda för ädla, milda, människovänliga handlingar och tvingar dem att göra lumpna, råa och låga ting; om du lever i ett släpande och ett trälande och behandlar dig själv som en maskin, eller om du lever ett liv av utsvävningar och behandlar dig själv som ett djur, då har du visserligen icke frid med dig själv. Du själv misshandlar och förnedrar dig själv. Uppror råder mellan din vilja och dina krafter, liksom mellan instrumentet och den hand, som framkallar dissonanser från de plågade strängarna. Människan är på samma gång instrument och exekutör. Instrumentet klagar ej, men hela tiden drömmer dock musiken, för vilken det var ämnat, i dess strängar, och det är icke i frid med de grymma händer, som framkalla olåten. Så drömma även i dina krafter de ädla verk, de voro ämnade att utföra, oavbrutet protesterande mot den synd och ondska, vartill du tvingar dem.»
-- Ja, så talar en vis man, slöt Paul Arnoldson.
-- Och det misshandlade instrumentet är jag, betonade fången.
Här reste sig fängelsepredikanten i det han fattade sin gamle vän vid båda armarna och förmådde även honom att resa sig. Medan han sålunda höll honom framför sig talte han:
-- Du har ej alldeles orätt däri, min vän. Du är det misshandlade instrumentet. Du kom hit från fjärran öster, och i dig fanns krafter, ämnade för ädla och människovänliga handlingar. En vilja ordnad under andra makter än Jesu Kristi, lade allt för snart beslag på dessa krafter och tvang dem till annat. Därav dissonanserna i ditt liv. Giv, min broder, giv det arma, plågade instrumentet åt Kristus. Han kan ännu återställa det.
Den av fängelseluften blekta pannan böjdes framåt, tills den fann stöd mot vännens skuldra; och ur härjat bröst gick en suck, en bön: »O, Gud, finnes det nåd för en brottsling som mig».
-- Och nu, gamle vän, fortfor Paul, böra vi ej längre begagna oss av det tillmötesgående som visats oss. Måhända kan det komma att förunnas oss ännu en gång framdeles. Dock ett ord till, en fråga -- här sänkte han rösten till en viskning -- har du någon kännedom om var Aurora, min egen lilla flicka är? Genom anhöriga har jag sport, att hon med hjälp av några bedrägliga papper skall ha lockats bort från sina fosterföräldrar.
-- Paul, svarade fången under djup rörelse, det bedrägliga förfarandet är mitt. Förbarma dig och förlåt mig. Barnet är hos min arma hustru, och hon innehar en cigarraffär vid Österlånggatan......
Mera hann han ej, ty dörren öppnades och assistenten inträdde. Tillförordnade fägelsepredikanten förde fången till dörren, utanför vilken fångknekten tog hand om honom och förde honom till cellen. Därpå vände sig herr Arnoldson till assistenten, bad om överseende, för det han uppehållit sig så länge med den häktade och tackade för visat tillmötesgående.
Därpå bjödo de båda
herrarna varandra farväl, varunder särskilt assistenten uttalade
hoppet om ett angenämt samarbete.
