Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
RICHARD BERGH
måga att skilja äkta konst från oäkta och dess ständiga
bestridande av konstnärens rätt att framställa naturen på
sitt vis. Oaktat naturalismens tid samtidigt var
individualismens, ville publiken aldrig höra talas om,
att den inte skulle veta, hur naturen såg ut, utan
därvidlag skulle låta sig nöja med en natur, sådan
konstnären sade sig se den, det vill säga olik vanliga
människors och inbördes varierande. Sant är, att publiken
vid bedömandet av konstens och naturens förhållande
hade en mycket beaktansvärd måttstock, som för henne
liksom för konstutvecklingen kom att spela en allt större
och större roll, ju mer den fullkomnades, men en
måttstock, som de subjektiva konstnärerna envisades att aldrig
vilja erkänna som utslagsgivande. Denna måttstock var
fotografien — en av århundradets stoltaste, men också
konsten och konstvärlden mest förvirrande uppfinningar.
Trots allt detta följde dock som sagt den stora publiken
långsamt efter konstnärerna. Den hade sålunda i
århundradets början med en viss kylig beundran men på sina
ställen entusiastiskt mottagit nyklassicismen. Den hade
därefter ej utan värme anammat romantiken (de stora
dramatiska ämnena tilltalade särskilt tidens teaterpublik).
Så småningom hade den sedan "gått igenom" realismen,
naturalismen, impressionismen, neoimpressionismen,
syn-tetismen, symbolismen, preraphaelismen och nyromantiken
samt hade slutligen med en viss bävan nått fram till
expressionismen.
De konstriktningar publiken hade svårast att smälta
voro naturligtvis impressionismen och expressionismen.
Dessa riktningar voro också vid sekelslutet långt ifrån
accepterade på allvar men i alla fall så pass, att de
konstnärer som företrädde dem eller rättare företrätt dem ■—
ty de flesta voro ju redan döda — inte längre behandlades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
