- Project Runeberg -  Brutna eder : en societetskvinnas roman / Första delen /
117

(1898) [MARC] Author: Axel Kerfve With: Oscar Keen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. En fönsternisch i “Hvita hafvet“

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 117 -
flyttade sig några steg åt sidan, vid det att hon hörde sin man
tilltala henne med ett:
— Kom nu, Jane! Vi skola hem.
Hon stod vänd så, att den hand, i hvilken hon höll brefvet,
var osynlig för hennes man. Men den minsta vridning, eller ett
steg åt sidan, som ju slumpen kunde komma Allan att taga,
skulle ofelbart röjt denna biljett, hvilken helt visst icke alls var
ämnad för hennes mans ögon.
Orörlig stod hon också, stel som en bild, när hon, med
afsikt att få Allan till att vända på hufvudet, hördes säga:
— Hör du Allan, hvem är den der damen derborta i den
högröda sidendräkten? Hon talar med en sjöofficer. Nej, icke
der. Till höger, menar jag.
Hennes list lyckades. Knapt hade Allan vändt hufvudet
för att upptäcka, hvilken dam Jane åsyftade, förr än biljetten
smögs innanför lifvets urringning och ned i korsetten.
Och när Allan åter vände sig mot henne, så såg hon högst
intresserad ut att få veta, hvem den rödklädda kunde vara.
— Jag kan icke upptäcka henne, svarade Allan helt san-
ningsenligt, så mycket mer, som den dam, Jane hänvisat på, i
själfva verket icke ens blifvit sedd af Jane själf.
— Nej, nu ser jag icke till henne heller, yttrade Jane med
en lätt gäspning. — Kom Allan, så gå vi. — Jag känner mig
ofantligt trött.
Genom de allt mer glesnande skarorna af hofvets gäster,
som ett par timmar förut kunnat räknas i tusental, kryssade sig
kapten Brätte nu fram med sin förtjusande maka, som med syn-
bart välbehag lutade sig mot hans arm. — Efter en påklädnings-
process, ej stort lättare än efter en teaterpremière, då en pjes af
författare på modet gifvits med fru Hartmann i hufvudrollen,
kommo Jane och Allan ändtligen ned till vagnen, hvilken på
betjäntens vink genast körde fram.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 5 18:08:44 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brutnaeder/1/0122.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free