Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. En kvinnas mission
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
145
plötsligt dykt upp vid hennes sida på den folktomma och endast
sparsamt belysta gatan.
Att springande undkomma denne påflugne kavaljer syntes
mindre lofvande. Helt visst skulle han icke genera sig för att
följa efter.
På samma gång som hon var rädd för honom, der han
nu under en hotande tystnad höll jämna steg med den raskt
framåtskyndande Jane, kände hon en stigande vrede öfver, att ej
få gå oantastad. Men hon insåg, att hon gjorde bäst uti, att ej
med eftertryck afvisa honom förr, än hon åtminstone kommit
ned till den öppnare Karlavägen, der det väl skulle bli utsikt
att träffa en poliskonstapel, om artilleristen ej godvilligt lämnade
henne innan dess.
Antingen kvinnofridstöraren nu läste dessa hennes tankar,
eller han af andra skäl ej fann det rådligt att dra ut på ögon-
blicket för en mer afgörande attack, stälde han sig plötsligt
framför Jane, stängande hennes väg:
— Hvarför så brådt, lilla fröken? Ska’ det bära i väg
hem från besök hos fästman?
Jane vek åt sidan utan att svara.
Artilleristen stälde sig åter hotande i hennes väg.
På ömse sidor hade hon de skrofliga bergväggarna. Och
att genom en hastig reträtt på nytt söka uppnå Valhallavägen
hade helt visst varit än vådligare.
— Hvad vill ni mig? Låt mig få gå.
— Hvad jag vill? En liten kyss kan väl . . .
— Gå ur vägen, säger jag.
— Jaså är det på de’ lilla viset. Hon tar ton, förbaskade
slyna. Då ska hon få se . . .
Och han sträckte ut armarna, som om han med våld ämnade
draga den darrande Jane till sig och röfva den kyss, hvilken
hon ej godvilligt ville gifva honom.
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
