Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. En tvungen förlofning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på, att deras kärleksförhållande vore genomskådadt af den gamla,
skarpsynta damen. . . .
Eller var det kanske endast en egendomlig slump, som fo-
gade det så, att hon tycktes veta mer, än hon visste?
Ofverstinnan fick något af sfinx i sina drag, der hon nu
lät blickarna ur sitt orörliga hufvud löpa från den ena till den
andra af de tre ungdomarna.
Hvad hon tänkte, behöll hon för sig själf.
Och detta var nog till lycka för alla tre, ej minst för den
känsliga Vivi, i hvars ögon Janes musik lockat fram ett par
glittrande tårar.
Just när Jane syntes ämna repetera “Solveigs sang“, reste
sig ofverstinnan och sade, i det hon vände sig till löjtnant Silf-
versporre:
— Törs jag besvära löjtnanten ett ögonblick? Allan drö-
jer, men jag tycker ändå, att vi böra vänta ännu en kvart . . .
Var så god stig på.
Och hon öppnade dörren till ett angränsande rum och bjöd
Kurt med en handrörelse att slå sig ned i en divan. Själf tog
hon plats vid hans sida och syntes ett ögonblick oviss om, hur
hon borde börja.
Det är svårt att säga, hvilken af de tre ungdomarna erfor
den största nyfikenheten vid öfverstinnans uppmaning.
Utan ett, ord, endast med en böjning af hufvudet, hade
Kurt villfarit hennes begäran med samma oro som en skolpojke,
som helt oförmodadt kallas till rektorsförhör. Den rodnad, som
dervid öfverfarit hans kinder lika väl som Janes, vittnade ej om
fullt rena samveten.
Afven Vivi hade rodnat, men detta mer för att hon sett
de båda öfriga göra det, än af något annat skäl ... I regeln
besvärade sig Vivi icke mycket med att tänka. Hon var upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
