Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Hvad som hände på “Lidingö-bro“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 270 —
Hon var en tjuf, men en tjuf, som räddade sig från något
ändå värre än straffet för denna stöld.
Beviset, det farliga beviset på hennes otro, höll hon i sina
händer. Och nu dök det ned i kjortelsäckens djupa gömmor,
hopskrynkladt, kramadt i både glädje och vrede, nästan sönder-
trasadt till ett föga farligt fragment.
Styfmodern fick komma. Tjufven skulle nu veta att för-
svara sig. Själf nästan bestulen, hade hon röfvat åter sin skatt,
beviset, som icke mer var något bevis.
Steg hördes i de yttre rummen.
Kunde hon månne hinna undan?
I ett ögonblick hade hon igensopat spåren af framfarten
i det antika bordet. På schatullets lock låg bönboken som förr.
Lådan sköts in ljudlöst.
Några raska steg och fru Jane befann sig nästa sekund
inne i Yivis rum.
Fortfarande påklädd satt hon vid det halfmörka fönstret,
som fick ett mycket, ja, ohyggligt sparsamt ljus från den höga
luftpipa, som man kallade “ljusgård“.
Aldrig hade Jane känt ett sådant behag af halfmörker
som nu. Hon kunde knappast urskilja föremålen vid den mot-
satta väggen och den dörr, genom hvilken hon nu väntade se
styfmodern och halfsystern komma in.
Nu gick denna dörr upp eller rättare in i väggen, som
moderna våningars dörrar bruka göra. Trissornas rasslande
ljud var signalen till det motsedda mötet.
Jane hade i hast gripit en bok på en närstående hylla.
Att hon höll den upp och ned kunde hon knappast se själf.
Att försöka läsa hade varit ett “cum laude“ för goda synner-
ver, om det lyckats.
Ett sådant öfvermod föll aldrig Jane in ett ögonblick, fast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
