Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Kära barn, länk om den gode Guden
just i dag ledt dig fram till målet. Här
finnes en kock, som heter Rietti.»
Vi väntade att få höra ett utrop af glädje,
men Luigi vardt blek och sökte stöd mot
väggen, som om han varit färdig att falla
omkull.
»Stackars barn! Kom glädjen allt för
oväntad?»
Luigi tycktes ej höra min frå.ga, ty då
han något hemtat sig från sin
öfverrask-ning, sade han blott: »Har Gud sjelf ledt
mig?»
»Ja, kära barn, det ser så ut. Gud har
hört din moders böner.»
»Ja, att han hör henne, det tror jag nog.
Det har hon ofta sagt mig. Om han leder
henne, är det ej underligt, men mig?» Han
såg ned på sin lilla bruna hand, som om
han väntat att se tydliga spår af att denna
lilla hand bokstafligen legat i Guds
mäktiga hand. »Hvar är han? Min fader?»
frågade han plötsligt.
»Om kocken Rietti här verkligen är din
fader, träffar du honom säkert i köket.»
»Nej, jag vill ej träffa honom först. Det
skall mamma göra», återtog gossen.
»Farväl, tack, mycken tack!» Det runda
barn-ansigtet sken åter af glädje, men denna
glädje var af djupare art, än den som
strålade derutur, då våra blickar första gången
möttes, och den var ej oblandad, ty den
hade tillika en skiftning af bäfvan och
häpenhet, framkallad af medvetandet om Guds
omedelbara närhet.
Vi sågo med rörelse och deltagande efter
den lille pilten och voro en stund
upptagna af hans historia, som lemnade fritt
spelrum åt våra gissningar, men så kom
posten med efterlängtade bref från hemmet
och tog våra tankar i anspråk och kom
intresset för Luigi att träda i skuggan.
Flera timmar förgingo utan att vi hörde
något vidare om saken. Visst hade vi känt
oss frestade att ringa på Fransi ska för att
fråga, henne, men vi kommo öfverens om
att det ej skulle vara rätt att inviga henne
i förtroendet, ty i händelse Luigis moder
ej hunnit att infinna sig, skulle Fransiska
ovilkorligt genast ställa till alarm, och ett
sådant ingripande i händelsernas gång var
ej rådligt, då herr Rietti synbarligen ej var
att skämta med och troligtvis ännu hyste
de ovänliga känslor för hustrun, som vållat
brytningen mellan dem.
När signalen till middagen hade ljudit
infunno vi oss i salongen, der vi brukade
samlas med de öfriga stamgästerna, för att
med en viss högtidlighet följas åt till
matsalen. Knapt hade vi kommit inom dörren,
förr än vi genast märkte att någonting
ovanligt var å färde. Man hörde utrop,
förklaringar och frågor på skilda tungomål
och äfven vi inblandade oss i detta lifliga
samtal med den naturliga frågan: »Hvad
har händt?» Och genast fingo vi till svar
på franska, engelska och tyska: »En högst
uppskakande händelse!» »En mycket
intressant tilldragelse!» o. s. v.
(Forts.)
––––––-
General Lajolais’ dotter,
v.
Galleriet, som kejsaren måste passera då han
begaf sig till konseljen, var ganska långt och
upplystes af en rad med fönster, hvaraf ena
sidan vette åt slottsgården och den andra åt
trädgården. .Klockan hade just slagit nio, då
galleriets sidor började fyllas af folk, tjenstgörande
officerare, hofbetjening, hjelpsökande, eller blott
skådelystna. I denna brokiga samling
varseblef-vos tvenne qvinliga gestalter, af hvilka den ena
utmärkte sig för sin skönhet och den värdighet,
hvarmed hon mottog mängdens vördnadsfulla
helsningar, och den andra genom sitt nästan
barnsliga yttre och sitt fullkomligt marmorhvita
ansigte.
»Mod!» hviskade den förstnämnda — det var
prinsessan Hortense, som tryckte Marie
Lajolais’ hand. Denna svarade med en blick så
full af ångest och smärta ur sina stora ögon,
kring hvilka den genomvakade natten dragit
mörka linier, att det sved i den ömsinta
prinsessans hjerta. Åter riktade Marie sin blick mot
dörren, och under de två timmar, som deras
väntan räckte, rörde hon sig ej ur stället, men
höll hela tiden sina ögon oafvändt fastade på
den plats, der hon väntade att kejsaren skulle
visa sig. Hvilka känslor rörde sig väl under
dessa två timmar i det arma barnets hjerta?
Hennes spända blick och läpparne, som hela
tiden sakta rördes i bön, vittnade mer än
tydligt- om hennes själsångest.
Ändtligen slog klockan elfva; kort derpå slogos
dubbeldörrarne till galleriet upp och en officer
anmälde:
»Kejsaren.»
Flere personer visade sig på en gång.
»Hvilken?» frågade Marie nästan andlös.
»Den ende, som har hatten på», svarade lika
hastigt prinsessan.
Detta var tillräckligt. I nästa ögonblick hade
Marie störtat fram genom mängden och kastat
sig på knä för kejsaren,,i det hon ropade: »håd,
sire, nåd!» och hon sträckte sina krampaktigt
sammanknäppta händer mot höjden.
Kejsaren stannade vid denna oväntade rörelse
och„ rynkade ögonbrynen.
»Återigen en!» utropade han otåligt, »och det
oaktadt mitt uttryckliga förbud!»
Och i det han, som hans vana var, lade
armarna i kors öfver bröstet, vände han sig om
och ville gå vidare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
