Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
då de gingo hem om qvällarne. Hon följde
denna åt höger, kröp derpå ned på en af
några bräder bestående spång, som utmed
vattenbrynet ledde bort till turbinhuset.
Strömmen var ej en aln djup här och
Karin var alls icke rädd, hon funderade blott
på att finna ett lämpligt gömställe. Kanske
der borta vid damluckan, der hon aldrig
förr varit? Hon tänkte ej ett ögonblick på
hvad hennes mamma och pappa skulle hafva
sagt om hennes äfvertyrliga vandring, hon
blott gick på. Damluckan, som här gick
tvärs öfver strömmen, erbjöd ett ganska
säkert fotfäste och Karin var ej den, som
tvekade. Då hon hunnit till midten
stannade hon ett ögonblick och såg sig omkring.
Framför henne till venster låg det gamla
förfallna huset, som hon nyss lemnat, med dess
mossiga väggar och omgifvande träd,
alltsammans speglande sig i det klara vattnet.
Till höger slingrade sig den egentliga
strömmen med den höga stenbro, hvaröfver
landsvägen förde; vattnet skummade mellan
bro-pelarne och ilade så framåt med små
lekfulla språng och hvirflar. Aftonsolen sken
på huset, på bron och på de lummiga
strän-j derna.
»O, så vackert!» utbrast Karin helt högt
i och slog ofrivilligt händerna tillsammans.
I Karin hade sinne för naturens skönhet och
| denna utsigt tycktes henne nu så vacker,
att hon glömde allt annat. »Derborta ser
! man den bestämdt ännu bättre», tänkte
hon och fortsatte i riktning mot
turbinhuset. Hon hade nätt och jemt hunnit dit
och lemnat den smala gångstig damluckan
erbjöd, då hon på afstånd hörde en
Ijude-lig röst skrika:
»Tre hu-n-d-r a!»
Med ens kom hon ihåg att hon skulle
gömma sig; om nu Per finge se hennes
I röda klädning, huru skulle det då gå?
! Hvar skulle hon här finna ett gömställe?
| Tillbaka samma väg hon kommit kunde
i hon ej gå, men tyst! Turbinen stod stilla,
likaså det stora hjulet; hvad låg det då
för fara i att krypa längs den utskjutande
bjelken vid väggen och sätta sig der, hvarest
Per visst icke skulle märka henne? Tänkt
och gjordt! Karin kröp ut på bjelken, som
j var temligen bred och slog sig helt beqvämt
ner der, vid randen af det mörka djupet
inunder!
-v »Der ligger en stege tvärs öfver vattnet»,
nkte hon, då hon såg ned, »det är inte
irligt alls, äfven om jag fölle, men det gör
g inte!» Och så satt hon tyst och orörlig
* t
t
t
på sitt farliga gömställe. Men Guds
eng-lar höllo vård om Karin, oaktadt hennes
oförstånd.
& #
Solen hade gått ned, och ännu hade
bröderna ej funnit reda på Karin. Hon fans ej
i gamla pappersbruket, ej i smedjan, ej i
något af skjulen. Längre bort brukade
barnen leka, och fastän alla fyra bröderne sökte,
hade ingen sett en skymt ens af Karins
röda klädning.
»Nej, men se», ropade Vidar plötsligt,
»turbinen der borta börjar gä så här sent
på qvällen».
Ja, verkligen!
En arbetare gick i detsamma öfver bron,
och gossarne hejdade honom för att fråga
efter orsaken härtill.
»Det har blifvit mer arbete, så att båda
turbinerna måste gå», svarade denne, i det
han stannade ett ögonblick för att lyssna
till vattenhjulets dofva brus mellan
turbin-husets fyra väggar.
I detsamma kom barnens pappa öfver
bron, och arbetaren tog vördnadsfullt af sig
mössan för direktören.
»Den går snällt derborta, eller hur,
Larson?» sade. denne, i det han helsade
tillbaka. »Kom, gossar, så fån I gå med till
turbinhuset och se hur den går».
Detta voro de genast med om, och så
bar det af med pappa i spetsen.
Stackars Karin satt i detta ögonblick
hopkrupen på sin smala bjelke i den
häftigaste förskräckelse. Då hon märkte att
vattenhjulet började brusa der nere i djupet
och att det stora hjulet bredvid henne på
samma gång började svänga omkring allt
hastigare och hastigare, hade hon skrikit
till, men ingen hade hört henne.
Damluckan hade blifvit uppdragen för att sätta
turbinen i gång och vattnets brus
öfver-röstade alldeles hennes svaga röst.
Då hör hon plötsligt steg närma sig från
motsatta öppningen — de komma närmare
och närmare och det är — ja, det är
verkligen hennes pappa! Och gossarne strax efter.
»Pappa, hjelp mig!» skrek hon nästan
utom sig af rädsla att de ej skulle se henne.
Hjulets svängning gjorde henne alldeles yr
i hufvudet och hon fruktade att i hvilket
ögonblick som helst falla ned i det mörka
djupet, som brusade och skummade under
henne.
Men hennes pappa hade hört ett rop
och stannade nu för att se hvarifrån det kom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
