Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70 BARNENS TIDNING. [Nr 9.
om han ej också ville vara med och läsa. Mormodern svarade att han var »shaitani», hvarför det ej skulle gå bra, menade hon. Första gången jag hörde detta ord om en gosse skar det i mina öron, ty det betyder »djefvulsk». Hinduerna mena dermed
detsamma som vi, när vi säga om en gosse att han är elak. »Åh, han skall bli en snäll gosse», sade jag, och så bad jag honom komma och sitta bredvid mig på golfvet, der äfven jag hade tagit plats, emedan stolen var för hög att sitta på, om jag riktigt skulle kunna se huru de, som sutto på golfvet, arbetade. Och han lärde sig fyra eller fem
bokstäf-ver på en liten stund och det var ju icke så dåligt. Innan jag slutade bad jag att få veta familjefaderns namn. Jag frågade de unga qvinnorna, ty jag visste att frun sjelf icke kunde nämna sin mans namn, liksom icke heller mannen kan säga sin hustrus namn till någon, men icke heller de andra qvinnorna kunde säga mig hans namn. När en hustru talar om sin man, säger hon t. ex.: »min gosses eller min
flickas pappa». De sågo förlägna ut, men så sade den gamla frun att han nog skulle skrifva sitt namn om vi begärde det. Derpå skickade hon den lille gossen till honom i ett inre rum, hvarifrån han strax
återkom med farfaderns namn skrifvet på både hindi och engelska. Jag förstod att han satt der inne och hörde på hvad jag sade till qvinnorna, men han satt ej så att jag kunde se honom. Till slut sjöng jag en sång och talade om att Herren Jesus kommit i verlden och lidit och dött för alla menniskor, samt att alla som tro på honom få komma till Gud och blifva lyckliga för evigt. Derefter
återvände jag hem med hjertat fullt af tack till Gud att han öppnat detta hem och låtit mig der få tala om hans kärlek. Något sednare gingo vi ut i staden i ett ärende. Vi kommo då in på en gata, der en stor menniskohop var samlad och
hvarifrån ljud af trummor hördes. Midt i
hopen reste sig ett väldigt torn hopsatt af plåt, silfverfärgadt och konstnärligt prydt. Det var en s. k. tåja. Vi närmade oss, och när vi kommit midt för ingången till denna plats, lemnades oss väg genom hopen på det vi, såsom främlingar, skulle kunna se allt. Fram kommo då två menniskor
målade som tigrar; de låtsade vara bundna med kedjor och kastade sig hit och dit åt sidorna. Detta spektakel tillställa
muhammedanerna hvarje år under den s. k. muharamfesten. Den firas till minne af Muhammeds dottersöner, som blefvo dödade, och hvilkas död anses åstadkomma någon försonande och frälsande verkan för deras efterföljare. Vid slutet af festen taga de ut sina tåjor och bära dem under
trummande, dansande och åkallande af Hasan Husain till sjön, der de sänka ned dem. Kära barn, bedjen för Indien att Herren Jesus Kristus måtte draga härin med kraft, så att både muhammedaner och hinduer måtte emottaga och hylla honom såsom sin Gud och Frälsare. Han säger: »Bedjen och I skolen få». Och må vi icke heller förgäta att tacka honom att han gifvit oss sitt ord. Ja, må vi ock taga väl vara
derpå, såsom den dyraste klenod. Jesus säger: »Medan I hafven ljuset, tron på ljuset, att I mån blifva ljusets barn». Eder tillgifna Lavinia Kristiansson. Ur stenkolets historia. Efter Buckley m. fl. II. i berättade i föregående nummer
åt-Wc skilligt ur stenkolets historia, men som ,v det finnes ännu mycket mera
märkvärdigt att tillägga, vilja vi äfven i detta nummer tala något derom. Af det kol, som vi begagna i våra
kaminer, finnes flera olika slag. Somliga kol brinna med klar låga, andra deremot
endast under glödning; orsaken härtill ligger deri, att det ena blifvit mera upphettadt och pressadt än det andra. Somliga
kol-flötser bafva legat under trycket af väldiga klippmassor, som pressat dem under
tusentals år; andra åter hafva funnits i de berg, hvilka till följd af värmen i jordens inre undergått förändringar. Derför kunna vi tänka oss, att kolet icke endast hoppackats till en fast massa, utan att också den olja och de gaser, som bladen inneslöto,
dref-vos ut af hettan och alltsammans liksom bakades i en ugn till en enda likartad massa. Kol, som brinner med klar låga, har ännu qvar i sig tjära, gas och olika slags oljor, som växten samlade i sina blad, och då dessa ämnen åter frigöras, gifva de
tillbaka solstrålarne i form af en klar låga. Det hårdare slaget af stenkol, s. k. antracit, har deremot förlorat en stor del af dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
