Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82 BARNENS TIDNING. [N:r 11.
Ollegossen. Af J. Ch. v. Hnfsten. (Med planch.) (Forts, från föreg. n:r.) c¥£yrkoherdens besök hade varit både mor och son till stor glädje och
upp-9 muntran. Om Olle ej förstod allt " hvad kyrkoherden sade till mor, när han talade om Gud och hans ord med henne, så lyssnade han dock vördnadsfullt, och förnam något af söndagsstämningen från det gamla hemmet. Det var dock ej endast så högtidliga
intryck och känslor, som upptogo Olles
tankar, der han satt med sina ombundna
fotter. Han hade mycket oklart för sig hur det skulle blifva att bo i staden. Men mors stadsresa till höstmarknaden hade för
honom varit en af årets märkligaste
händelser, och den i grannt papper inlindade
karamellen, som han brukade få vid hennes hemkomst, hade spridt ett skimmer af
härlighet öfver staden, hvilket nu framkallade de gladaste förhoppningar för framtiden. En säker fördel, som modern framhållit för honom, och som ej var af ringa vigt, var den, att i staden skulle han bara behöfva gå omkring knuten, för att komma till
skolan, då han deremot, om han bott qvar i skogstorpet, till vintern skulle hafva haft tre fjerdingsväg till »storskolan». Jo, det skulle blifva annat utaf, tänkte Olle. Och det vardt annat utaf än han kunde tänka eller föreställa sigl Att komma in i folkskolan mötte ej
någon synnerlig svårighet. Visst drog
skolläraren vid inträdesexamen litet på
munnen åt hans innanläsning och åt den gälla predikoton, i hvilken han rabblade upp
katekessvaren; men det gick ju på sitt sätt ganska bra. Värre var att Olle var
ytterst svag i räknekonsten. Nog sade han ifrån, att han kunde räkna till hundra, och att två gånger två är fyra, det hade han på erfarenhetens väg kommit under fund med; men någonting sådant som
additions-tabell hade han aldrig hört talas om, för att ej nämna mera invecklade
räkneöfnin-gar. Men »det reder sig väl», sade
skolläraren, och han förstod den saken bäst, tänkte både Olle sjelf och hans mor. Och så kom Olle i skolan. Några nya kläder hade mor ej kunnat skaffa honom, men upplappad och snygg var han, så långt hennes förmåga och för- stånd räckte till. Både mor och son voro synnerligen belåtna med att hon lyckats få köpa ett par begagnade stöflar, som voro rymliga och bra för Olles ömma fotter, men hvilka dock hade olägenheten att göra
honom litet snubbelfotad, när han gick på de ojemna gatstenarna, hvilka han mera än hvad trefligt var, stötte emot och
vickade till på, hvilket redan första dagen vid ankomsten till skolan ådrog honom en hel hop förargliga frågor och
godtköpsqvick-heter. »Hvem har du fått låna stöflar utaf’?» »Så du raglar! Kommer du från krogen?» »Får jag åka bakpå?» ljöd det omkring Olle. Och den gosse, som bad att få åka bakpå, åskådliggjorde hvad han menade genom att försöka trampa honom på hälarna. »Ollegossen» tittade förvånad från den ene till den andre, utan att förstå hälften af hvad som sades. Blott så mycket hade han klart för sig, att han betalte
handgripligheter med samma mynt, genom att knuffa ned sin motståndare i rännstenen och
derpå förklara: »Stöflarna äro mina. Mor har köpt dem». »Är du morsk, bonde?» »Vill du slåss?» ropade pojkarna och trängde in på honom från alla sidor. Ur denna klämma räddades Olle af
skolklockan, men detta första mottagande
anslog dock den ton, som kom att ljuda
honom tillmötes från kamraterna, dessa
kamrater åt hvilkas sällskap han så mycket gladt sig! Det var isynnerhet • den gosse, hvilken vardt knuffad i rännstenen vid deras första sammanträffande, som satte sig i spetsen för förföljelsen mot Olle. Han hette Isak och var den värste upptågsmakaren i hela skolan. Det var ej godt att hafva Isak till fiende, allraminst för den, som sjelf var så menlös och oerfaren som Olle. Dertill
fogade det sig så olyckligt att Isak hade sin plats i skolan’just bakom Olle. Att läsa utantill var Olles starkaste sida, d. v. s. att med ljudelig stämma läsa upp lexor ur katekesen, hvilka gingo flytande nog om än ett och annat längre och
krångligare ord, som kanske mor sjelf ej var så alldeles på det klara med, kom litet på tok, såsom »öfrinheten» i stället för öfverheten och dylika små misstag. Men när det gick som allra bäst, och Olle stod der så
högtidlig med hopknäppta händer och läste upp lexan, hände det att han fick ett
knapp-nålsstygn i ryggen eller en tuggad pappers-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
