Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skans. Honorna fly till träden med
un-garne, medan hanarne rusta sig till anfall,
De stora, grönaktiga ögonen gnistra,
hårkammen på nacken reser sig och under ett
gält tjut, »kahi, kahi», störta de ursinnigt
på fienden. Om nu icke eldvapnet skänker
menniskan en ögonblicklig seger, så är hon
förlorad; om skottet brunnit af utan att
träffa, kröker den rasande apan bösspipan
och söndersliter sedan jägaren. Ja,
negrer-nes sägner omtala att styrkan af hennes
käkar och tänder är så oerhörd, att hon
med ett hugg kan afslita en bösspipa. Det
påstås också att de svarte länge betänka
sig innan de låta bedåra sig af löftet att
för en lefvande gorilla erhålla hennes vigt
i guld. Det berättas vidare att inom vissa
negerstammar anses den, som slagit en
gorilla för en sann hjelte, och om en slaf
kort efter hvartannat lyckats döda en hane
och en hona, blir han frikänd och utropad
till prins.
En berömd afrikaresande, som äfven
gästat vårt land, skrifver: »Under alla mina
jagter har jag icke träffat en enda gorilla,
som gripit till flykten. Öfverraskade jag
ett par gorillor, fann jag vanligtvis hanen
sittande med ryggen stödd mot en klippa
eller trädstam i skogens mörkaste snår, der
solstrålarne endast förmådde framkalla en
dyster skymning; honan betade oftast i
närheten och sprang sin väg med ett gält
skri. Hanen reste sig då helt långsamt,
kastade glödande, vreda blickar på sin
motståndare, slog sig för sitt bröst och utstötte
ett förfärligt vrålande.
En öfvad gorillajägare gömmer alltid
sitt skott till sista ögonblicket.
Erfarenheten har lärt att gorillan, om jägaren med
sitt skott förfelar eller endast sårar henne,
ögonblickligen rusar på honom, och hennes
anfall kan ingen motstå. Ett enda slag af
den väldiga, med skarpa naglar beväpnade
handen, och den arme jägaren ligger der
med blottade inelfvor, söderrifvet bröst och
krossadt hufvud — då är det för sent att
ladda på nytt, och att fly är fåfängt. En
och annan neger har visserligen under
sådana omständigheter med förtviflans mod
inlåtit sig på envig med gorillan och sökt
försvara sig med den oladdade bössan, men
knappt fått tid till ett enda oskadligt slag,
ty i nästa ögonblick utsträckes den långa
armen, krossande i ett enda slag både bössa
och negerskalle.
Mörka och ogenomträngliga snår, der
man endast med svårighet kan röra sig för
slingerväxter och taggar, utgöra gorillans
vistelseort Jägaren gör derför klokast i att
stå stilla och invänta djurets ankomst.
Gorillan nalkas med korta steg, stannar ofta
och utstöter sitt afgrundslika tjut, då och
då slående sig för bröstet med armarna.
Stundom stannar hon en längre stund eller
till och med sätter sig, kastande ursinniga
blickar på motståndaren. Hennes gång är
vacklande, de korta bakbenen förmå ej att
hålla kroppen i upprätt ställning; derför
svänger hon ut armarna för att behålla
jemvigten. Den tjocka buken, det rundade,
tjurlika hufvudet, som hon kastat bakåt,
de kraftiga, senfulla armarna och det breda
bröstet, allt bidrager att göra hennes
uppträdande hemskt och fasaväckande.
Dessutom blixtra de djupt liggande grå ögonen
med ohygglig glans, raseriet förvrider
ansigtet pä det mest vederstyggliga sätt och
mellan de tunna läpparna visa sig de
väldiga tänderna och käkarna, hvilka krossa
en menniskolem med samma lätthet som
en skorpa.
Jägaren står stilla, ängsligt aktgifvande
på sin fiende, ofta fem långa, ångestfulla
minuter, och afvaktar under största
själs-spänning rätta ögonblicket att affyra sitt
skott. Vanligen skjuter man på fjorton till
aderton fots afstånd. Slutligen är det
af-görande ögonblicket inne; så hastigt som
möjligt höjes bössan, och så fingret till
trycket. När negern skjutit på en flodhäst går
han genast fram till sitt byte; har han
skjutit på en gorilla, blir han stående, ty om
skottet förfelat sitt mål, måste han här
vara beredd att kämpa för sitt eget lif,
med utsigt i lyckligaste fall att slippa
undan med lifvet, om ock lemlästad för all
framtid. Lyckligtvis dör gorillan lika lätt
som menniskan; ett skott i bröstet, och
hon faller framstupa med utsträckta armar
och utstötande en dödsrossling, till hälften ;
tjut, till hälften stönande, som gör ett lika
smärtsamt intryck som en döende
menni-skas sista suck.
När en gorillahona flyr med sin unge,
hänger den lille sig fast vid hennes bröst,
med armarne om halsen och benen om
lifvet på modern.
Gorillans hud är fast och tjock som
oxhud. Köttet är mörkt och segt, men
fortåres gerna af infödingarne».
Denna hemska skildring af gorillan
mot-säges, märkligt nog, af en annan resande,
som i fem månader vistats i gorillans
hemland. Han säger att gorillan icke på långt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
