Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130 BARNENS TIDNING. [Nr 17.
Huru det gick Anton, som skulle bli rik. !“■ (Med planch.) A) ik skulle han bli, det var nu en
af-gjord sak. Anton låg och solade sig på den brännheta bergsknallen j strax utanför mors stuga, försänkt i djupa tankar. Hans fötter voro bara, och dessutom ej så litet smutsiga; han hade stått en half timma åtminstone och låtit dem
sjunka ned i den våta myllan vid sjön, för att draga upp dem med ett »plask», allt
under det han ideligen funderade. Han var ingen flitig gosse, och ingen må tro att han bemödade sig om att bli det. Nej, dertill voro hans tankar allt för upptagna. Han hade stora planer i sigte, inom hans solbrända panna med den lingula luggen hvälfde sig andra och djupare ting än hos de andra gossarne, hans lekkamrater, detta sade Anton med stolthet sig sjelf. I skolan hade han lätt att lära somliga ämnen, i andra, deremot, var han nästan omöjlig, menade läraren. Men Anton hade sitt eget sätt att se. Han ihågkom ständigt huru lätt han hade att lära utantill, huru bra han kunde göra reda för sig i historia och geografi, och dervid glömde han helt och hållet, huru ohjelpligt dum han satt der under räkningen och gramatiken. »Det der är bara pluggämnen», menade han
föraktligt; och med detta hans åskådningssätt må ingen förundra sig öfver att han ansåg sig sjelf för ett riktigt ljushufvud. Men ett sådant är också fritaget från vanliga simpla pligter, tänkte han vidare, och fann det alldeles under sin värdighet att plocka potatis eller leta efter blåbär och lingon i skogen om somrarne, såsom hans syskon och de andra barnen i byn gjorde. Deruppe på kullen låg han i stället och funderade. Hans tankar hade under de sista dagarne tagit en annan vändning. Han behöfde nemligen ett par nya stöflar, och mor hade just i dag på morgonen sagt: »Du kunde plocka bär och sälja, så finge du dig ett par stöflar, i stället för att gå och lata dig hela dagarne». Detta hade
Anton emellertid alls ingen lust till, och när han nu låg der i solen och tänkte på de stöflar han så väl behöfde, på den nya
mössan, som lekte i hans håg, och på alla de roliga böcker han ville köpa sig, sade han för sig sjelf: »Om jag ändå vore rik! Om jag hade fil’1 exempel tio, nej, tjugu kro- nor i månaden, eller ännu bättre, hundra kronor på en gång, då skulle jag köpa mig allt hvad jag behöfde, allt hvad jag vill ha och till på köpet ge mor någonting
vackert». Han började redan i tankarne göra upp en lista på de efterlängtade sakerna, då han såg sin lilla syster gå förbi till
skogen med en korg i handen. »Hon skall gå och plocka smultron», tänkte han,"»för dem får hon 50 öre kannan i staden, men ack, så länge hon får hålla på med att plocka i skogen och gå till staden i hettan, innan hon får hundra kronor! Nej, då vill jag förtjena dem fortare, men på hvad sätt?» Ett segel, som gled förbi likt en hvit punkt långt borta vid horisonten gaf honom en idé. »Jag skali göra ett skepp», tänkte han stolt, »en leksakstremastare med tackel och tåg; och för mindre än hundra kronor
säljer jag den ej i staden; den skall också bli något riktigt märkvärdigt». Han såg
redan i inbillningen det prydliga skeppet med glänsande segel och små tåg, måladt och med förgyld akterspegel, samt funderade ända till middagen på hvad namn han skulle ge detsamma. Dagen derpå tog han också i tu med
arbetet. Han höll till i en gammal vedbod, som numera ej nyttjades; der hamrade han med stor ifver de första dagarne, och då modern bannade honom för det han hela dagen dref lättjefullt omkring, såg han
förolämpad ut och svarade: »Jag gör någonting mycket vigtigare än ni allesamman». »Ja, om du kunde förtjena dig ett par nya stöflar, så vore det ändå något»,
återtog modern; men Anton, som ej ville svara: »Det är just hvad jag gör», teg och såg ännu mera vigtig och hemlighetsfull ut. Någon tremastare kunde han emellertid ej åstadkomma, det såg han redan första dagen. »Lika godt», tänkte han, »jag gör en kutter i stället. En tremastare tar allt för lång tid att göra, till dess den skulle bli färdig äro mina gamla stöflar alldeles
obrukbara. Jag gör en vacker kutter och säljer den på torget, och när folk får se den,
komma de nog och beställa flere af mig. Då kan jag lätt få hjelp af någon att göra en tremastare, ja, jag gör flere, och innan mor vet ordet af, är jag rik. Då blir hon
förvånad och ångrar att hon kallat mig en odåga». Arbetet skred framåt, om man undantar de långa hvilostunder, som Anton tog sig för att fundera på hvad han skulle göra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
