Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nu tillsade fröken Simmond honom att stanna
der han var, medan hon gick tvärs öfver gatan
för att tala med ett par andra gossar, som lekte
med kulor på trottoaren. Ingendera hade mössa
på hufvudet, och de sågo nästan ännu mer
trasiga ut än Willie. Efter några ögonblicks
samtal med dem fick flickan äfven dem med sig,
och kort derefter trädde hon med sina tre små
lärjungar in i Allhelgonakyrkans söndagsskola.
ANDRA KAPITLET.
Föreståndarens ansigte lyste af belåtenhet, då
han såg dem komma in. Han förde dem till ett
trefligt hörn af salen och gaf dem sångböcker.
AVillie kände sig litet blyg och förlägen, till en
del derför att han lifligare än någonsin kände,
det hans kläder voro trasiga, men då sången
började, kände han sig strax hemmastadd. Så
förunderligt, att de just skulle ha valt den der
sången om lammet:
»Jesu lilla lam jag är»,
och ehuru melodien var främmande för Willie,
klingade den så vackert, att han snart lärde sig
den. Fröken Simmond märkte hans glada
ansigte och kunde ej låta bli att jemföra det med
det sorgsna uttryck hon sett hos honom, då hon
träffade honom stödd mot lyktstolpen.
Medan hon undervisade de tre gossarne, kände
hon sig för hvarje ögonblick allt mer intresserad
af Willie. Han tycktes lyssna med hela sin själ
till hvad hon berättade, under det de andra
gossarne sågo sig omkring med delad
uppmärksamhet. AVillies kinder fingo en starkare färg,
under det Rosa berättade om en liten ofärdig gosse,
som kände sig mycket ensam och nedslagen tills
han började älska bibeln och kunde tro att
Herren Jesus var hans vän.
»Blef han en engel uppe i himmelen, fröken?»
frågade AVillie andlös af ifver att få höra slutet
af Johnnys historia.
»Nej», återtog flickan leende, »nej, AVillie, han
fick stanna qvar för att blifva ett Guds
sändebud på jorden. Han lefver ännu, och vittnar i
sitt hem om hvilken vän Herren Jesus kan
blifva för hvar och en, som vänder sig till honom».
Willie såg fundersam ut, men frågade intet
mer. Det var en ny tanke för honom, att man
redan på jorden kunde blifva en engel, hvilket
fröken sade var betydelsen af ett Guds
sändebud. Han hade förestält sig att alla snälla
menniskor, så väl fullvuxna som barn, strax
fingo komma till himmelen; och han hade sjelf,
då det var mörkt och dystert omkring honom,
önskat att den stunden snart måtte komma, då
han finge dö och komma till himmelen, den
himmel, om hvilken han hört talas för länge sedan
i söndagsskolan, men hur det skulle ske, hade
han ej klart för sig.
Fröken Simmond höll AA’illie qvar, då skolan
var slut, under det de andra gingo hem och
lof-vade komma tillbaka nästa söndag.
»Jag skall gifva dig mitt namn och min adress,
såsom jag lofvade dig», sade Rosa, och frågade
AVillie om han kunde läsa skrifvet.
»Ja», svarade han ifrigt, »jag kan både läsa och
skrifva. Förr, men det var länge sedan, brukade
far skicka mig till en aftonskola, och der fick
jag lära både ett och annat».
»Hur gammal är du?» frågade fröken
Simmond.
»Tolf år i höst», svarade gossen, som var väl
växt och ganska knubbig, fast liten för sin ålder.
»Tyckte du om vår bibelstund i dag?» fortfor
flickan, som inte ville låta AVillie gå sin väg
innan hon fått litet reda på honom.
»Jag har hört talas om Daniel förut, men jag
skulle så gerna vilja höra litet om den ofärdige
lille gossen, som ännu är qvar på jorden. Har
han- riktiga vingar, efter han är ett Guds
sändebud?»
Flickan smålog.
»Det tror jag han har, AVillie», sade hon, »men
alla kunna ej se dem. Jag tror han har vingar,
som hjelpa honom att flyga högre än de flesta
menniskor. Jag vet att han aldrig medvetet
säger en osanning; och jag tror ändå att han är
lika mycket frestad dertill som andra, men hans
vingar hålla honom tätt intill Herren Jesus, och
detta gör honom modig för sanningen. Och så
blir han inte ond, ty när han känner vreden
stiga upp i hjertat, börjar han bedja. Skulle du
inte vilja bli lik honom, Willie?»
AVillie såg förlägen ut. Han tänkte på hur
ofta han varit osannfärdig, och hur ofta han
blifvit ond.
Slutligen såg han stadigt på fröken Simmond
under det han sade:
»Jo, fröken, jag önskar att jag kunde blifva
lik honom; men det är väl omöjligt med ett
sådant hem, som mitt!»
»Säg inte det, AVillie», svarade fröken Simmond
hastigt, »allting är möjligt för Herren Jesus.
Flan kan bevara oss så väl som frälsa ossl A7et
du hvad det menas med att vara hans lilla lam,
som vi sjunga i sången? Den gode herden
tillåter ej att något ondt vederfares hans lam. Flan
lyfter upp dem och bär dem i sin famn».
»Jag skulle vilja vara hans lilla lam», sade
AVillie sakta. »Han skulle då taga vård om mig.
Han vet nog att jag gerna ville vara snäll och
göra hvad som är rätt, om jag bara hade någon,
som hjelpte mig. Jag vet att jag är mycket
stygg, men jag tycker inte om att vara det!»
Det klagande, veka uttrycket i Willies ansigte,
då han sade detta, rörde Rosa. Hon önskade
mer än någonsin att kunna hjelpa honom. Hon
såg föreståndaren stå på afstånd, tydligen
väntade han för att få tala med henne, då hon
slutat sitt samtal med AVillie. Rosa gick till
honom och bad honom komma och säga några ord
till den nykomne gossen, och hon behöfde ej
bedja honom två gånger derom. (Forts.)
——
Bibelfrågor.
11. Alla Herrens apostlar, med undantag af en,
nämnes med olika namn. Hvilken var denne
ende?
12. Nämn den ende apostel, hvars död omtalas
i bibeln?
—<=«§§=>—
Svar på bibelfrågorna i föregående n:r.
9. Den romerske höfvitsmannen, då han sade:
»Visserligen var denne Guds Son» (Mat. 27:
•54).
10. 1 Sam. 18: 4.
Stockholm.
tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1890.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
