Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lilla Elsas bön.
(Med planch.)
§ Jesus, må jag söka ditt rike framför allt,
Ja, följ och led mig städse med ditt öga!
Hjelp mig att villigt göra hvad du mig
% har befallt
■£ Må hjerta, händer, fötter ej bli tröga!
) Och frestas jag att synda, ack, hjelp
mig stå emot
Och hemta kraft i striden vid korsets helga
fot,
Besinnande hvad du för mig har lidit.
Min skönhet, må den blifva att artas efter dig,
Må hjertlig ödmjukhet min prydnad vara,
Ja, må din bild, o Jesu, så preglas ut hos
mig,
Att dragen deraf bli allt mera klara!
Bevara mig för flärden uti hvad form som
helst,
Och hvad det än må kosta, o, hjelp mig
att bli frälst.
Och komma lyckligt hem till dig omsider!
—-o©o-—
Den lille musikanten.
(Med planch.)
ille Per sjöng innan han kunde tala.
»Sjung nu!» sade hans mamma och
* ’ han började genast med sitt: »la-lala».
Och dervid log han så belåtet, som om han
vunnit pris som mästersångare.
När han blef några år gammal, kunde
han så många melodier, att hans far och
mor ej kunde begripa hvar han lärt sig
dem. Och när man vid aftonbönen sjöng
en psalm, instämde snart Per och sjöng
psalmen lika bra som de äldre.
En vacker dag fick han låna en fiol af
en granne och genast började han försöka
att spela derpå. Pers far, mäster Erikson,
tyckte dock ej riktigt om Pers smak för
musik, ty det kunde dock aldrig blifva
något bevändt med den, menade han. När
Per började fila på sin fiol, sade han derför:
»Mor, har du fått en gris i stugan, som
råkat i klämma någonstädes och skriker?
Se efter hvar det stackars kräket sitter fast.»
Per kände sig djupt sårad i sin lilla
konstnärssjäl och lade bort fiolen, men hans
lilla syster Ester tröstade honom: »Var inte
ledsen Per, jag tycker det låter bra, jag!»
Snart flyttade en ny granne, en skollä-
rare, in i gården och Per fick hos honom
syn på ett gammalt buckligt
messingsinstrument, som ej mer begagnades.
»Får jag låna det?» frågade han något
tvekande.
Lind, så hette skolläraren, smålog och
gaf honom hornet, och Per började snart
sina öfningar, men försigtigtvis gick han
nu ut i skogen. Far frågade, om oxarne
svarade honom der ute på betet, men lilla
syster Ester tog nu åter hans parti och
förklarade alldeles bestämdt, att det alls
icke lät illa. Far skulle bara en gång höra
hur det klingade i skogen och hur vackert
ekot svarade bland bergen.
En dag frågade Lind: »Ar du färdig att
gå in vid musiken nu, Per?»
»Nej, jag har inga noter, men hade jag
bara det, så — — —».
»Är det bara det som fattas! Kom då
upp till mig i q väll, så får jag höra, hvad
du lärt dig».
Per kom och Lind lemnade honom sitt
nya instrument att spela på. »Nu gäller
det att visa, att jag har luft i lungorna!»
tänkte Per, och derför drog han ett djupt
andetag och klämde sedan till med en
smattrande fanfar, så att han blef röd som
en kräfta och ögonen tycktes färdiga att
falla ur hufvudet. Fönsterrutorna skallrade.
Linds katt tog i förskräckelsen ett
jättehopp ned under sängen och hans hund
lyfte nosen i vädret och började att med
ett långdraget tjut hjelpa Per.
»Aj, aj, aj! För all del spräck inte mina
örhinnor! Spela inte så hårdt!» ropade
Lind och höll händerna för öronen.
Per lydde och Lind lyssnade, men ju
längre han hörde på Per, dess
allvarsammare blef han.
»Du är inte så oäfven, det kan nog blifva
något af dig med tiden», sade han
slutligen. Och genom hans förord fick Per nu
sina föräldrars tillåtelse att ibland gå upp
och lära sig noterna af honom.
Nu tyckte Per sig vara den lyckligaste
gosse i staden, och lika glad var lilla Ester.
»Per, spela nu för mig!» bad hon ofta.
Det var Per med om, och han spelade
med ett allvar, som om han haft sjelfva
kungen till åhörare. Han satte sig dä
vanligen upp på bordet och Ester stod troget
vid hans knän och lyssnade med de blå
ögonen drömmande riktade framför sig.
Det var riktiga högtidsstunder, tyckte hon.
Och när han slutat ett stycke och hon gladt
hoppade omkring, klappade händerna och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
