Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jag har på min hemfärd hört mycket
berättas om den kättaren, och ve dig, qvinna,
som lyssnat till den förmätne, som vill
nedslå den heliga, allena saliggörande kyrkan!»
svarade Ernfrid dystert.
»Han vill ej nedslå kyrkan utan rena
henne, liksom Kristus en gång renade
Jerusalems tempel. Och om vi förlora påfvar
och kloster, så ha vi fått något bättre i
stället. Se här!»
Mor Märta framtog en stor bok: det
var bibeln. Herr Ernfrid sköt den hastigt
undan och ropade:
»Olyckliga, vet du ej att den boken är
förbjuden för lekmän!»
»Jo, genom menniskofunder, men ej af
Gud!»
Och utan att fråga honom började hon
läsa för den i början motsträfvigt
lyssnande Ernfrid. Hon läste kapitel efter
kapitel af dessa heliga ord, som Kristus sjelf
talat till mensklighetens frälsning. Ju längre
hon läste, dess ifrigare lyssnade han, och
slutligen insöp han hvarje ord så girigt,
som det till dödströtthet jagade villebrådet
dricker ur den rinnande bäcken.
Timm% efter timma gick, qvällsolen sjönk
ren och klar ned bortom vesterns lunder
och aftonrodnaden strödde sitt guld öfver
nejden. Men ännu läste hon ur den
heliga boken och när hon tycktes vilja sluta,
grep han henneä hand och bad:
»Läs, läs! Liksom då en bränd lem
doppas i källans friska vatten, så svalka dessa
ord branden i mitt hjerta!»
På qvällen samlades hela familjen och
fortfarande läste man ur de heliga
skrifterna. Först vid midnatt skildes man åt
för att gå till hvila. Herr Ernfrid sade då:
»Huru underbart! Förgäfves har jag i
dåraktig forblindelse öfver halfva verlden
sökt Kristus och ej funnit honom, under
det han samtidigt sjelf gästat i mitt hem.
Och då jag nu, mer förkrossad och
förtvif-lad än någonsin, återvändt, så tager den
sökte emot mig med öppna armar vid min
egen tröskel 1»
Herr Ernfrid och hans familj blefvo allt
framgent den lutherska reformationens
trogna anhängare.
––––-
Minnesord.
Den, som vandrar redligt, går trygg, men
den som går krokiga vägar varder röjd
(Sal. Ordspr. 10: 9).
—««-§—
Hafssulan.
(Med planch.)
afssidcm eller Berghamarn är en vid
våra kuster sällan förekommande
sjöfågel. Dess längd utgör 98 centimeter, hvaraf
stjerten upptager 26. Honan är något
mindre. Färgen är hvit, med gulaktig
anstrykning på öfre delen af hufvudet och bakre
delen af halsen. Hafssulan bebor den
nordliga jordhalfvans alla haf från 70 gr.
nordlig bredd söder ut till inemot
vändkret-sarne. Hon är talrik kring Island och
Färöarna, Orkaderna och Hebriderna, mera
sällsynt vid Norges kuster och förekommer
blott i enstaka exemplar i närheten af
Bohusläns kust. Om det är henne möjligt
tillbringar hon nätterna på fasta landet,
vanligen på höga och brant stupande
klippor, som höja sig omedelbart ur hafvet och
från hvilka hon åtminstone kan se hafvet
framför sig. Hon visar sig vara mästare i
att flyga, mera sällan synes hon simma,
måhända endast för att hvila sig en kort
stund. Hennes gång kan knappt kallas
ett framvaggande. Såsom äkta störtdykare
förskaffar hon sig sin föda endast under
flykten, i det hon från en viss höjd
störtar sig ned på vattnet och med sådan
våldsamhet intränger i detta, att hon stundom
krossar hufvudet mot dolda klippor. Mot
andra fåglar visar hon sig ovänlig och
ilsken och der hon förekommer i stora
sällskap tar det aldrig slut på striden och
kif-vet. Hennes väldiga näbb är ett så
fruk-tansvärdt vapen, att hon aldrig behöfver
frukta någon annan hafsfågel. När
hafs-sulorna komma i stora skaror bortskymma
deras vingar solljuset och deras skrik
be-döfvar dem, som närma sig. De infinna
sig mot slutet af april på dessa öar och
lemna dem åter mot oktober. Deras bon
stå så nära hvarandra, att man på många
ställen knappt kan gå fram mellan dem.
Hvarje hona lägger endast ett ägg. Mot
slutet af augusti månad äro ungarne
fullfjädrade och då mycket fetare än de gamla.
Invånarne i trakten bemäktiga sig ock så
många de kunna, och insalta dem som ett
omtyckt födoämne. På somliga orter
an-ställes årligen en formlig jagt på ungarne.
De dödade fåglarne kastas från höjderna
ned i hafvet, uppsamlas derstädes i båtar
och föras till städerna, å hvilkas torg de
alltid finna villiga köpare.
Nummer 1 af våra teckningar i dag
visar oss fåglarne, hvilande i deras nästen;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
