Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
få hette han, ja, han hade till och med
två namn: Albert Emanuel, förutom
tillnamnet Stenqvist, hvilket hans far
tagit sig emedan han var stenhuggare.
Lille Albert var endast två år gammal,
men »så duktig, så duktig», såsom hans
store bror Jon sade. Han fick hela
dagen reda sig på egen hand, ty modern hade
tvätt åt herrgården, fadern var oftast på
arbete långt upp åt landet och bror Jon körde
mjölk till staden. Då fick lille Albert sin
frukost om morgnarna, och tultade sedan
omkring på egen hand hela förmiddagen i
backen, der föräldrarnes stuga låg. Var
han mätt, så teg han stilla; var han
hungrig eller slog han sig, så teg han också
stilla, ty han hade lärt sig att skrika tje-
nade till ingenting, der var ju ingen som
hörde det. Om qvällarne var det dock
bättre stäldt för Albert. Då var Jon hemma
och bar honom på axeln, lekte med honom
och lät honom rida på Brunte, mjölkhästen;
ty för Jon var Albert det käraste i verlden.
Dernere vid sjön, alldeles vid vägen, stod
också en liten stuga, der barn lekte dagen
om. Den äldste af dem var också en gosse,
August i Sjöstugan, och han hade en lång
rad af små syskon att se efter. Med afund
plägade August blicka efter Jon, då denne,
stolt tronande på höjden af sin mjölkkärra,
piskade på Brunte för att kunna fara förbi
Sjöstugan i riktigt präktig traf. »Han är
lycklig, ändål» tänkte August, och hans
blick mörknade, då han såg Jon fara förbi,
Jon, som hade tjugufem kronor i månaden
för sitt arbete, under det att August
ingenting kunde förtjena, utan måste gå som
barnpiga för alla småsyskonen hela dagen.
Han såg efter den lilla skaran, som han
hade i sin vård, och då hans öga föll på
den, ljusnade hans blick, ty barnen — det
var ändå det käraste August visste!
Hösten kom, och August måste gå i
folkskolan. Jon hade slutat densamma och
skulle i år konfirmeras; och nu tyckte
August sig förnimma ett triumferande leende
på hans ansigte, då han körde förbi så att
smutsen stänkte upp på August, som trött
kom gående landsvägen framåt med
böckerna under armen. Ja, Jon hade det godt,
tänkte han återigen, och så småningom
uppsteg i hans sinne ett bittert agg till
den lyckligare lottade kamraten.
Detta agg nådde sin höjd en dag, då Jon
öfvermodigt med sin piska stötte af August
mössan och sedan skrattande for sin väg.
Då ryckte August upp en jordtorfva och
slängde den i vredesmod efter den
bortilande; torfvan träffade denne i axeln, som
blef blå, och tröjan fick en stor, svart fläck,
och efter den stunden voro de båda
gos-sarne ovänner på allvar.
Det var en dag på vårsidan och solen
sken hett in genom rutorna i folkskolan.
I gossarnes tankar hette det: »ack, den
som finge ut på backen och klänga i
björ-karne», i stället för detta: »Afrika är en
stor halfö, förenad med Europa genom
näset vid Suez». — Ack ja, det är så om
våren, då blodet strömmar så friskt och varmt
genom ådrorna, som safven genom de unga
björkarnes stam; men — lexan först,
menade läraren, och Afrikas läge och gränser
måste gå som ett vatten, innan det blef
någon klättring af.
August i Sjöstugan var främst, såsom
alltid då det gällde kroppsöfningar. Han
slängde tröjan af sig och äntrade högst
upp i en gammal ask, som hängde ut öfver
sluttningen. »Hejsan!» skrek han, bröt af
en murken gren och kastade den i marken
som ett segertecken. Grenen kom
emellertid rakt i hufvudet på en liten barhufvad
pojke, som tultat fram under sluttningen;
han föll omkull, men skrek icke, det gjorde
ju aldrig Albert.
Nu var August nere i en blink. Han
tog den lille gossen i sin famn, blåste på
hufvudet och talade smekande med honom,
tills gråten torkat i de små ögonen och
Albert helt förnöjd log igen. August
badade det lilla hufvudet i kallt vatten och
satte gossen på sitt knä i skolsalen, dit
kamraterna så småningom samlades. August
kunde vara rolig, när han ville. Han
skrattade, gjorde grimaser och gungade Albert
upp och ned för att få honom riktigt glad
igen.
I detsamma stack Jon in sitt hufvud
genom dörren. »Har ni sett till Albert?» —
började han, men afbröt sig: »Nej se —»
Albert storskrattade och skrek i förtjusning,
och August tycktes minst lika glad, han.
»Se, Jon», ropade Albert, och sträckte
ena armen mot brodern, medan han med
den andra ännu höll fast i August. Jon
gick fram och båda gossarnes blickar
möttes i ett leende! Ja, det var märkvärdigt,
allt agg var som bortblåst och ingen kunde
säga, hur det gått till — kanske blott bar-
Lille Albert.
(Med planch.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
