Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han förstod att oljan trängt ned till hvarje
olika del, och sköt sedan igen dörren. Den
gick igen så tyst, att jag måste sjelf öppna
och stänga den, innan jag trodde att låset
verkligen gick. Vi turade sedan allesammans
om att gå ut och in, bara för att få känna,
huru lätt dörren nu stängdes. Månne ett
par droppar olja någonsin förr verkat större
förändring än den, som nu skett med vår
gamla dörr.
»Begagna alltid olja, så fort du vill att
någonting skall gå lätt, Fredrik», sade
farbror, då han gaf mig oljekannan tillbaka.
»Har du någonsin tänkt på, att såväl
menni-skor som döda ting emellanåt behöfva oljas?»
Jag tittade förbluffad på farbror Edvard.
Han sade alltid så många underliga saker,
men aldrig hade jag väl hört, att
menni-skor behöfde oljas.
»Jag menar hvad jag säger», sade han,
i det han med ett vänligt leende mötte
min frågande blick. »Det händer ofta i ett
hushåll, att någon af familjens
medlemmar börjar bli knarrig och retlig, och det
kan störa alla de öfrigas trefnad, lika
mycket som detta motspänstiga lås nu en lång
tid gjort. Bästa, ja, nära nog enda sättet,
tänker jag, att bibehålla frid och sämja,
är ett flitigt begagnande af vänlighetens
olja. Ett gladt, kärleksfullt ord kan skingra
ett stort moln af knarrighet och åter bringa
lynnet i jemvigt. Försök bara, min gosse,
och du skall få se, huru den der
vänlighetens olja oftast verkar såsom ett riktigt
trollmedel. En sådan liten gosse som du
kan begagna denna olja med samma
verkan som någon äldre person, ja, ibland
kanske med ännu större nytta. Glöm
aldrig, Fredrik, hvad detta lås i dag velat
lära dig.»
Under det jag bar oljekannan tillbaka
på sin plats, tänkte jag på farbror Edvards
ord och föreställde mig, att han var just en
riktig mensklig oljekanna; ty han visste
alltid att säga eller göra hvad som kunde
lugna retliga lynnen och med sin egen
vänlighet göra andra glada och vänliga.
Derför tyckte också alla om honom.
Det dröjde icke lång stund, innan jag fick
tillfälle att följa hans råd och taga fram min
oljekanna, och det var märkvärdigt hvilket
underverk de oljedropparne åstadkommo.
Försöken bara på, gossar, och I, som jag,
skolen sedan alltid vilja bruka den.
Vänlighetens olja är icke dyrbar att skaffa sig,
men den åstadkommer dyrbara verkningar.
––-t®-i––
Om ”förklädnad” eller ”skyddande
likhet”.
(Forts, och slut från föreg. n:r.)
Bland ryggradsdjuren fins det en klass,
nämligen kräldjurens, som eger många arter, hvilka
äro försedda med fruktansvärda försvarsvapen,
och som det för den skull är en fördel att likna.
Vi vilja anföra ett exempel på förklädnad ur
denna klass. I Sydamerika finnas åtskilliga
giftiga ormar af slägtet Elaps (korallormar), hvilkas
grundfärg i allmänhet är röd med svarta bälten
af vexlande bredd, hvilka ibland äro delade i två
eller tre genomgula eller gröna ringar. Men i
samma land finnas flere slägten af oskadliga
ormar, som hafva alldeles samma färger, och
likheten mellan dessa giftiga och oskadliga
ormar är så stor, att endast den naturkunnige kan
skilja mellan dem.
I fågelklassen förekomma åtskilliga exempel,
hvilka åtminstone närma sig förklädnad. I Nva
Holland och på Moluckerna förekommer ett slägte
honungsfåglar, så stora och lifiiga och
beväpnade med så skärpa klor och näbbar, att de
med framgång strida emot och bortjaga kråkor
och till och med hökar, hvilka våga slå sig ned
i samma träd som de. Men just i samma land
lefver en annan grupp af mycket svagare fåglar,
kallade piroler, hvilka aflagt sitt slägtes lysande
färger och i stället antagit de ofvannämda
honungsfåglarnes mörka färger och teckning.
Det fins utan tvifvel i dessa trakter en eller
annan bestämd fiende, t. ex. höken, som
angriper småfåglar, men som ej vågar gifva sig i
strid med honungsfågeln, och det är derför en
fördel för den svagare pirolen att likna honom.
Man har äfven iakttagit ett egendomligt exempel
på att honungsfåglar till utseendet efterhärmas
af en art aftonfjärilar, och naturforskaren Bates
omtalar, att dessa kolibrifjärilar så mycket likna
kolibrifåglarna, att han flere gånger tog de förra
för de senare. Också voro infödingarne fullt
och fast af den tanken, att den ena af dessa
djurformer kan förvandla sig till den andra.
Vi hafva af det ofvan sagda sett, huruledes
det finnes en allmän öfverensstämmélse mellan
djurens färger och deras vistelseort.
Iiögnordi-ska djur äro hvita, ökendjur sandfärgade och
nattdjur mörka. Vi hafva äfven talat om, att
åtskilliga arter af fåglar, kräldjur och insekter
äro så tecknade och färgade, att de troget likna
stenar, bark, blad och blommor, på hvilka de
sitta, och att de derigenom äro dolda, samt att
det finnes insekter, hvilka både till färg och
form i förvillande grad likna vissa blad, pinnar,
mossbevuxna qvistar eller blommor, samt att
det gifves varelser, hvilka starkt efterhärma ett
annat djur, tillhörande en helt annan grupp.
Vi hafva äfven framstält den bestämda förmodan,
att denna färglämpning eller »förklädnad» är af
Skaparen afsedd till djurens skydd och till
arternas bevarande, och detta antagande bestyrkes
ytterligare af den iakttagelse man gjort, att det,
i flere fall åtminstone, endast är honan, som är
förklädd.
De forskningar, som hittills blifvit gjorda, och
de upptäckter, till hvilka man kommit, hafva
låtit oss kasta en blick in i de visa lagar, som
skapelsens Herre uppstält till skydd för den
stumma, förnuftslösa skapelsen; men säkert är,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
