Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
farmor i sin hvita mössa satt i länstolen
vid soffan och med öppna armar mottog
henne. Farmor kunde af gikt icke lämna
sin stol eller ens utan hjälp resa sig —
men ändock hvilade ett sådant uttryck af
lycka och frid öfver hennes ansikte, att
ingen kunde tänka på att beklaga henne.
Det var mycket hon hade att fråga om
barn och barnbarn och kvällen gick fort.
Och så kom aftonbönen. Med hvilken
andakt men ock med hvilken innerlighet och
värme farmor talade med Gud, liksom om
hon personligen sett och stått inför honom.
Hon tackade honom för den glädje han
beredt henne genom att sända dit hennes
älskade lilla sondotter och sedan bad hon honom
välsigna och bevara dem alla där hemma,
hvar och en vid namn ... O, så olika
aftonandakten i hemmet allt detta var. Aldrig
hade Lydia förr fått ett sådant intryck af
Guds närvaro. Det riktigt kändes att han
var på denna plats....
Likaså var det i prästgården, då Lydia
följande dag blef hämtad dit. Edith, äldsta
dottern, kom själf för att hämta henne.
Farmor hade önskat att Lydia skulle få vara
med om att kläda julgranen till
Söndags-skolfesten på Nyårsdagen och ordna
gåf-vorna. Huru glada och lyckliga de alla
voro, både små och stora. Det var som
om äfven därinne känslan af Guds närvaro
gjort sig gällande för hvar och en. Inga
onda, vresiga ord, ingen afundsjuka
syskonen emellan, ingen äflan af att för egen
del inkräkta bästa platsen, utan en stilla
förnöjsamhet och en allmän glädje vid
tanken på morgondagens stundande
högtidlighet.
Det var något, som var alldeles olika mot
de festligheter och förberedelser till dylika,
som Lydia förut varit med om, men hvad
var det? Hon visste det icke, men att det
var något, det kände hon . . . Bertil var
också med. Han satt i en hvilstol med
kuddar bakom ryggen, blek och matt, men med
de stora mörka ögonen strålande af glädje,
och tacksamt mottagande de bevis på
kärlek som syskonen täflade om att slösa på
honom. Han skulle knyta trådarne på de
vackraste sakerna och peka ut platsen för
hvar och en, och då slutligen de svaga
krafterna tröto, tog Edith honom på sina
armar och lade honom på hans säng.
»Vi trodde alla», sade hon till Lydia,
»att Bertil skulle få fira jul med Guds
änglar i himmelen. För honom hade det varit
skönt, men vi äro glada att hafva fått be-
hålla honom. O, Gud är så god; tycker
inte du det också?» Det kom så naturligt och
osökt, men Lydia visste icke hvad hon skulle
svara. Sanningen att säga hade hon aldrig
gjort sig reda för hvad hon därvidlag tyckte.
Det begrepp hon hade om Gud var så
dunkelt. Hon visste ju att han fanns, men
det kändes alltid så ovisst, aflägset, och hon
hade aldrig förr sett eller hört några, som
på detta sätt talade och handlade, som om
han varit midt ibland dem.
Lydia blef visad barnens alla julklappar,
som ännu lågo kvar på julbordet under
granen. Sådana enkla små julklappar, men
hvilken glädje de hade väckt. Lilla Ester
visade huru väl de blåa hemstickade
ull-garnsvantarne passade hennes knubbiga små
händer med vida större stolthet än Lydia
profvat sina doggskinnshandskar med tre
knäppen, och minnet af det sätt, hvarpå
hon själf mottagit den ljusblåa fina
muss-linsklädning hon fått, väckte en viss
obehaglig känsla i hennes samvetet, då hon såg
den odelade tacksamhet, hvarmed Edith
visade det simpla mörkbruna klädningstyg
hon fått af sina föräldrar. Axel var öfver
förtjust i ett cirkelbestick med tillhörande
pännor och linial, som han förut ansett som
ett oupphinneligt önskningsmål, och lille
Frans räknade en femtio-öres färglåda som
sin högsta skatt. På hvarje julhög låg ett
blomsterkort med bibelspråk och vers, valda
af fadren särskildt för hvarje barn, och det
räknades också till julklapparne — Lydia
hade fått väl ett dussin dylika kort med
»god jul», och »glad jul» och »lycklig jul»
m. m. men aldrig ett ögonblick hade hon
tänkt på att räkna dein bland sina
julklappar.
Nyårsbönen och nyårsottan och
söndags-skolfesten och de stilla stunderna med
farmor och afton- och morgonbönerna och
samvaron dess emellan med barnen i
prästgården — allt väckte inom hennes hjärta
mer och mer längtan efter att få blifva
såsom de. Att de hade något, som icke hon
hade, och att det var detta, som gjorde dem
så lyckliga och förnöjsamma, det kände hon,
och en dag beslöt hon att tala med Edith
härom. Edith var fem år äldre, fyllda
nitton år och med hela hufvudet högre, men
hon hade redan från början vunnit Lydias
förtroende. Då de en skymningsstund varit
ute på en skridskofärd och i den vackra
stilla aftonstunden arm i arm vandrade
hemåt öppnade Lydia sitt hjärta för henne
och frågade, huru äfven hon skulle kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
