Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
varit utsatt for våldsamma utbrott af dolda
naturkrafter. Glarus ligger i den stora
bergdal, som, genomfluten af Linth, sträcker sig
från söder till norr, och genom hvilken ofta
häftiga oväder draga fram. Den
fruktansvärdaste af alla är den s. k. Föhn (=
sunnan-vinden). Han gifver genom flerehanda
tecken redan på förhand sin ankomst tillkänna.
Uppe från bergen höres ett egendomligt
buller, och i skogarne ett vildt susande, till
dess slutligen, liksom när en hämmad
bergflod genombryter sina fördämningar,
stormen rasande brusar ned genom dalen.
Hustak aflyftes, träd upprvckes med rötterna
och stora klippstycken lösryckes och slungas
ned i dalarne. Plötsligen inträder en djup
stillhet, som dock snart afbrytes af nya
stötar, tills stormen efter några dagar rasat
ut och ett starkt regn eller snöfall inträffar.
Dessa oväder, som vanligen återkomma
flera gånger om året, medföra stora faror
för det sköna Glaruslandet. Sedan uråldriga
tider äro för den skull fastställda särskilda
stränga lagar för de dagar då Föhn rasar.
I smedjorna måste elden på härden släckas
och allt arbete inställas; i fabrikerna får
intet ljus brinna och ingen ånga användas,
eld och ljus bannlysas ur alla enskilda hus,
ingenstädes får bakas och på en del ställen
icke ens kokas. Särskilda väktare
genom-ströfva gatorna för att strängeligen tillse att
alla dessa förordningar iakttagas.
Var det månne dessa stränga
försiktighetsmått eller var det Guds synnerliga och
nådiga beskydd, som under flera århundraden
bevarade det vänliga och välmående Glarus
för eldsolyckor? Visserligen blef staden år
1299 och 1337 helt och hållet lagd i aska
och led 1477 stora brandskador, men under
de sista fyra hundra åren intill medlet af
1800-talet hade ingen större eldsolycka inträffat.
De stränga brandlagarne började därför
att af flertalet bland stadens innevånare
betraktas såsom på en gång besvärliga och
föråldrade.
Den 9 Maj 1861 hölls landtdag på den
öppna platsen framför Glarus. Alla
vapenföra och röstberättigade män inom hela
kantonen hade samlats för att besluta om
allmänna angelågenheter. Olika frågor
angående skatter, väghållning, skolväsen m. m.
afhandlades och till slut väcktes äfven
förslag om afskaflande af den besvärliga
brandstadgan. Det talades mycket både för
och emot, men slutet blef likväl att
landt-dagen med stor röstöfvervikt beslöt att
bibehålla den gamla bepröfvade ordningen.
Följande dag tillkännagaf Föhn genom sina
vanliga förebud redan tidigt på morgonen
sin ankomst; men, van som man var
därvid, väckte det ingen särskild oro. Natten
inbröt; man gick som vanligt till hvila —
men väcktes fram mot midnatt plötsligen
af en brandsignal. Eldslågor hade helt
hastigt slagit ut ur ett stall.
Släckningsman-skapet ilade till brandstället, men elden
hade under tiden redan hunnit sprida sig
till flera olika punkter, i följd af den stund
för stund tilltagande stormen. Väl kunde
elden mot väster, något begränsas genom
brandsprutor, men emot Föhns hejdlösa
framfart från söder var intet motstånd
möjligt. De brinnande spåntaken, upplösta i
tusentals lågande stickor, fördes af stormen
vida omkring och antände öfverallt. Inom
en halftimme stodo ungefär 300 hus i
lågor. De som skyndat till att hjälpa med
släckningsarbetet, där elden först börjat, hade
knappast hunnit lägga hand vid verket,
förrän de underrättades att elden nått deras
egna bostäder, dit de då måste skynda för
att söka rädda hvad som kunde räddas
af egna tillhörigheter. Bestörtning, fasa
och förvirring härskade öfverallt. »Ingen
mänsklig inbillningsförmåga», säger ett åsyna
vittne, »kan göra sig en föreställning om
dessa timmar. De sprakande, fräsande
lågorna, den tjutande stormen, barnens och
kvinnornas jämmerrop uppfyllde luften.
Släckningsmanskapet ansträngde sig till det
yttersta, men måste slutligen för egen
säkerhet lämna sprutorna i sticket och störta sig
i floden . . .»
Men midt under elementemas raseri och
människornas vanmakt visste dock Han,
som »gör sina änglar till vindar och sina
tjänare till eldslåga», hvar hjälp stod att
finna. Visserligen blandades stormklockornas
maningsrop med Föhns tjutande dån. Väl
strålade de närliggande bergen ända upp till
hjässan af glödande eldsken, därmed
förkunnande den förfarliga eldsvådan för
kringliggande byar. Men den närmaste traktens
eldsläckningsmateriel förslog ej långt. Hade
blott undsättning kunnat anskaffas från det
välförsedda Ziirich eller från Wallis- och
Sargenserlandet! Förgäfves sökte man på
telegrafen trots den jedan upphettade luften
och de städse sig närmande lågorna att
väcka grannstationernas uppmärksamhet.
Intet svar och ingen förhoppning att erhålla
svar, då natttjänstgöring vid telegraflinierna
i Schweiz ännu icke var införd.
Innan den kringgripande elden ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
