Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Tack, älskade fader, tack! Jag visste
att du skulle säga så, blott du hunnit tänka
dig in i saken. Jag visste att du icke skulle
kunna annat än glädja dig öfver Guds
outsägliga godhet att vilja använda din son i
sin tjänst.»
»Visserligen, visserligen, Harald. Både
din mor och jag fröjdas innerligen öfver
att veta dig vilja tjäna vår dyre Herre och |
Mästare... men, jag säger det ännu en
gång, unga kristna äro. ofta under den första
hänförelsens tid benägna tro, att det enda
eller förnämsta sätt, hvarpå de kunna tjäna
Herren, är att gå ut och predika för
hedningarne, därvid ofta förblandande sina egna
önskningar med Guds kallelse.»
»O nej», afbröt Harald ifrigt, »så är icke
förhållandet åtminstone i detta fall. Jag
har, som sagdt, länge tänkt på saken och
noga öfvervägt den. Jag har beräknat både
den tid och de pänningar min utbildning
kommer att kosta.»
»Hvad det senare angår, så vill jag
bistå dig så långt jag förmår, och hvad det
förra angår, så har du ju ej ännu fyllt sexton
år och har således, förutsatt att Gud låter
dig lefva, god tid.»
»God tid», upprepade Harald. »Därom
kunna meningarne vara delade», tillade han,
ej utan en viss misslynthet öfver att ej
kunna förmå fadren att se saken från samma
upphöjda synpunkt som han själf.
»Nå ja, Herrens vilje ske. På ett eller
atmat sätt skall han, om din önskan att
tjäna honom är uppriktig, äfven göra dig
till sin tjänare, därom är intet tvifvel. Sätt
och medel därtill så väl som rätta
arbetsfältet för hvar och en känner han bäst.
Går allt väl, kunna vi ju redan i höst söka
få dig in vid någon missionsskola. Skörden
måste dock först komma in, ty dessförinnan
kan jag icke undvara dig.»
»Herren vare tack och lof!» utropade
Haralds moder, då hon fick höra h vad som
blifvit beslutadt. »Gossen har allt från sin
födelse varit helgad till Herrens tjänst!»
Så långt var allt, mänskligt att se,
lyckligt och väl uppgjordt, men Gud såg längre
och II an grep in med ett stort men–––––-
Harald arbetade flitigt hela sommaren.
Så snart fadren icke behöfde hans hjälp,
satt han vid sina böcker eller gjorde upp
framtidsplaner med sådan ifver, att han icke
märkte huru en långvarig torka förbrände
fälten och tillintetgjorde hvarje landtmans
förhoppning om en god skörd.
Under hela hög- och sensommaren föll
knappast en droppe regn, men då den i
följd däraf brådmogna säden var färdig att
inbärgas, började det i stället att regna så
mycket mera. Först då förstod Harald hvad
alla andra redan insett, nämligen att årets
skörd helt och hållet slagit fel och att det
för fadren 6kulle blifva omöjligt att inbetala
den ganska höga arrendesumman.
Fruktan att detta skulle omöjliggöra hans
önskan aft redan samma höst få komma
till missionsskolan gjorde honom nedstämd
och otålig. Och ännu värre blef det, då
fadren innan skörden ännu var afslutad
hastigt insjuknade i reumatisk feber,
ådragen under arbetet i den ständiga vätan.
Sjukdomen blef långvarig och då ändtligen så
stor förbättring inträdt, att den sjuke kunde
lämna sängen, befanns han oförmögen alt
stödja på benen; därtill kom att han
stundtals led af en plågsam ängslan och stort
missmod.
Harald måste lämna sina kära böcker
och arbeta af alla krafter för att så godt
sig göra lät ersätta fadren både på fältet
och i stall och ladugård. Dag efter dag
trädde honom allt tydligare till mötes den
grymma sanningen, att det skulle blifva
honom omöjligt att denna höst få komma till
missionsskolan. Äfven om medel därtill på
ett eller annat sätt kunde anskaffas, så skulle
han dock ej kunna lämna hemmet, där han
nu var omistlig. Det fanns ingen som skulle
kunna ersätta ende sonens plats h varken
vid fadrens sjukbädd eller med den hjälp
modren behöfde. Och med gårdens skötsel
kände äfven han fadrens önskningar bättre
än någon främmande kunde göra.
Stackars Harald, att nödgas afstå från
skolan kändes såsom en förskräcklig
missräkning, och han hade ofta svårt nog att
hålla modet uppe.
»Det tjänar ingenting till att sörja
däi-öfver», sade han en dag till pastorn i
församlingen, »Herren behöfver mig icke; gjorde
han det, skulle han icke själf stänga vägen,
då det gäller att bereda mig för hans tjänst.
Men hårdt kännes det, mycket hårdt.»
»Säg icke så», svarade denne. »Kanske
är just detta den bästa beredelse du kunnat
få, äfven om du icke känner det så.
Herren vill kanhända just på detta sätt pröfva
uppriktigheten af din önskan att tjäna
honom. Var tålig och stilla och se hvad Her-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
