Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lar tillsammans om ett bo eller om
gemensamma häckplatser. Hit höra bland våra
svenska fåglar hägern, kajan, råkan,
snöskatan m. fl. I ännu högre grad framträder
denna sällskapsdrift hos de fåglar, som
uppehålla sig vid Norra ishafvets kuster, där de
häcka på fjällen i så oerhördt antal att
dylika platser med anledning däraf erhållit
namnet »fågelberg». Man har äfven funnit
att därstädes anträffade fåglar, såsom måsar,
grisslar, lunnefåglar och alkor häcka i
bestämd ordning eller i vågräta linier öfver
hvarandra, så att t. ex. på Norra Fuglön
emellan Tromsö och Hammarfest finner man
längst ned vid hafsytan endast hafstjädern,
längre upp alkor och därofvanför efter
hvarandra bon af lunnefåglar, grisslor och
måsar. Fåglarne sitta icke i tusen — utan
milliontal och somliga i långa rader så tätt
intill hvarandra som de kunna. Somliga
hafva intet som helst rede utan lägga sina
ägg på bara klippan. Det larm som dessa
fåglar åstadkomma, då ett skott aflossas
ibland dem, är rent fruktansvärdt. Luften
förmörkas bokstafligen, somliga störta på
hufvudet ned i vattnet och andra flyga i
stora kretsar fram och tillbaka under
genomträngande skri. Alla fåglar som tillhöra
öppna hafvet äro i hög grad senfårdiga och
likgiltiga. Man kan taga deras ägg eller
ungar utan att de försvara dera. På mindre
besökta ställen kunna till och med fåglarne
själfva tagas med handen utan annat
motstånd än att de bita i fingret eller
hård-nackadt gripa fatt i den käpp man räcker
dem. En fågelart brukar fångas på det
sätt, att man sticker en pinne i ingången
till hans håla, hvarvid fågeln af ilska biter
i den och ej vill släppa.
Många faror hota honan då hon ligger
på äggen liksom hennes ungar, innan dessa
kunna flyga eller sätta sig till motvärn, och
hon har därför af den kärleksrike skaparen,
som bär omsorg om alla sina verk, blifvit
försedd med flera fötkvarsvapen. Många
hafva fått en fjäderklädnad, som är
förvillande lik omgifningen, denna må nu utgöras
af marken, bergskrefvan eller grenklykan
med sina gråa nedhängande lafvar, där de
hafva sina bon. Många förfärdiga själfva
bona af ämnen från omgifningen. Bland
våra svenska fåglar fordrar sålunda
stjärtmesen sitt näste utvändigt med lafvar eller
björknäfver, så att det till färgen alldeles
sammansmälter med trädets grenar.
Somliga bygga sina bon på mera oåtkomliga
ställen, såsom under jorden, i ihåliga träd
eller taggiga buskar. De som kläcka på
öppna sandiga stränder eller andra lätt
synbara ställen, hafva ägg tecknade i grått och
brunt så lika marken, att de ej kunna
upptäckas af ett ovant öga. Rapphönan brukar,
då någon fara hotar, flytta sina ägg genom
att bära dem under vingarne. De simfåglar
som kallas »doppingar» bygga af åtskilliga
växtdelar ett på vattnet flytande bo, som
med gräsvidjor är fastbundet vid vass eller
andra vattenväxter i närheten. Äggen
ruf-vas växelvis af honan eller hanen, men då
de lämna boet för att skaffa sig föda, pläga
de öfvertäcka äggen med halfruttnade
växtämnen, som upphämtas från botten, så att
en med deras vanor obekant person
omöjligt kan ana att under all denna smuts
gömmer sig ett fågelbo.
Den instinkt som drifver dem härtill
är medfödd, en Guds gåfva till de stackars
värnlösa djuren. När äggen omsider blifvit
utkläckta är det därför icke slut med
föräldrarnas mödor, ty de flesta af dem måste
en längre tid- mata sina ungar samt skydda
dem för fiender, tills de äro stora nog att
skötå sig själfva, allt uppgifter som fordra
en ovanlig grad af ömhet, själfuppoffring,
klokhet och mod hos de gamla fåglarne.
–––-f®i–––
Blott ett skämt.
(Med plansch.)
» (I ag är säker på att det är ett af
Vil-£1 helm Brandts vanliga upptåg*, sade
V söndagsskolläraren i missnöjd ton och
såg sig forskande omkring bland den skara
gossar, som nästan helt och hållet fyllde
klassrummet.
»Förlåt», sade Mathias Letvin, den yngste
i klassen, »men Vilhelm Brandt är icke
här. Han bad i morgse om lof att få gå,
innan det var slut och gick för en stund
sedan.»
Läraren syntes än mera missnöjd öfver
denna underrättelse.
»Jag tviflar icke ett ögonblick», sade han
»att Vilhelm gömt undan klassboken i
af-sikt att vålla förargelse. I veten alla huru
han ständigt hittar på än ett än ett annat.
Hitintills har jag sett igenom fingrame med
alla hans streck, men fortsätter han på detta
sätt, måste jag anmäla honom för
föreståndaren.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
