Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag vet icke hur det kom sig, men jag trifdes
så godt i deras tarfliga hem, bland dessa enkla
människor, som endast lefde för hvarandra, och
som lade sin ömhet i dagen på så olika, men
rörande sätt: han genom sin stillsamma beundran,
sitt orubbliga förtroende för allt hvad hon sade
och gjorde; hon genom sitt ständiga pysslande,
sina flera par tofflor af olika tjocklek, för att så
småningom vänja fötterna från sängvärmen, sina
sköna ylletröjor och varma toddar.
Efter praktikens slut om kvällarna brukade
jag litet emellan besöka dem.
Redan ut i farstun kunde jag höra, hur de
dunkade bräde — det märktes tydligt, då det var
hon, som kastade tärningarna — eller hur hon
läste upp för honom något ur tidningen — jag
kunde så väl se henne med glasögonen på näsan,
medan han satt i gungstolen, smuttande långsamt
på det ångande glaset — och det var med en
känsla af välbehag, som jag hörde min ringning
efterföljas af skrapandet af en stol och hastiga,
tunga steg nalkas dörren.
De voro lyckliga; de hade inga barn att
bekymra sig för, ingen tjänare att förarga sig öfver.
Hon städade, hon gick på torget, hon lagade mat,
hon bäddade.
Då jag såg in i deras sängkammare, hade jag
genast deras äktenskapliga lif klart för mig. —
Hon tar lampan ifrån bordet: »Nu gå vi och lägga
oss, gubben!» och han följer henne långsamt och
säfligt som en stor hund. Han kan icke reda sig
med kragen. Hon hjälper honom. Han stönar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
