Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Som ung medicinare hade jag en sommar
förordnande som lasarettsläkare i en af våra större
småstäder. Tjänstgöringen på lasarettet var lindrig
nog, och jag hade god tid öfver att sköta min
enskilda, i början ganska betydande praktik.
»Hur jag så hastigt hade fått någon, var mig
en gåta, lika litet som jag kunde förstå
anledningen till, att den så snart försvann. Det var som
en svallvåg, som plötsligt fyllde mitt
mottagningsrum och lika snabbt drog sig tillbaka. Människan
är alltid egenkärare än hon tror, och hur det
var, så förvånade jag mig mera öfver patienternas
försvinnande än öfver deras tillströmning. Jag
uttömde mig i gissningar. Hade jag begått något
misstag, hade jag varit ohöflig eller oartig? Nej,
ingendera delen.
»Efteråt insåg jag sammanhanget. Det är ondt
om nyheter i våra småstäder. En ny läkare är
ett evenemang, och man går till hans
mottagningsrum med samma känslor som till en première.
I intetdera fallet är det konsten som drager;
det är begäret att vara först, att ha något nytt
att berätta för vänner och bekanta, och sedan
premièrepubliken och recensenterna tillfredsställt
sin nyfikenhet, så nöja sig de andra med referaten.
»Nå, jag hade min egentliga sysselsättning vid
lasarettet och bekymrade mig i själfva verket föga
om den enskilda praktiken.
»En dag fick jag besök af en af mina
närmaste grannar, garfvare till yrket. Det var en
medelålders, mycket hygglig karl, rätt förmögen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
