Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. D) Etik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig i handlande. Kristendomen nöjer sig således icke
såsom buddhismen med en passiv moral, utan fordrar
först och sist aktivitet.
Kärleken till Gud visar sig icke blott i beskådande
af och försjunkande i det gudomliga, ej blott i
sinnets förtroendefulla hängifvenhet, ödmjukhet och
tacksamhet mot Honom, utan äfven i motsvarande
handlande: i energisk bön, i oförskräckt bekännelse
både med ord och lif, i kallelse-enligt verkande för
Guds rikes sak — allt under obetingad lydnad för
hans vilja i den mån den är känd.
Men detta förhållande till Gud leder ock med
sedlig nödvändighet till ett motsvarande kärleksförhållande
mot nästan84 och världen öfver hufvud. Denna
kärlek till nästan yttrar sig icke blott negativt i fördragande
tålamod, i undvikande af att vara någon till
förargelse och hinder, utan äfven och framför allt
i verksamt ingripande för att befordra nästans —
äfven fienders — väl. Först i kristendomen har humaniteten,
den hela mänskligheten omfattande kärleken
vunnit full realitet. »Äkta broders- (och människo-)
kärlek är blott där möjlig, hvarest man känner
den gemensamme Fadren, om hvilken buddhismen
intet vet. För hans människo-kärlek fattas honom
ock det sanna objektet, den af Gud adlade själen,
hvarför kärleken till djuren ställes på samma linie med
den till människor. Den buddhistiska kärleken till
alla väsen, äfven till fienderna, är heroisk i sin själfutblottning,
men i grunden egoistisk. Man skall vara
försonlig äfven mot dödsfiender, emedan detta för till
egen frid.» (Jfr Oldenb. s. 335.)
Och förhållandet till världen med dess »Guter»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
