Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sedan, med ett vrål som jag hvarken förr eller senare hört
från någon hund, störtade sig vår hjältemodige försvarare
öfver sin fiende.
Turk var stor och stark och ansträngde sig till det
yttersta, men med en panter förmådde han dock icke mäta sig.
Inom några ögonblick låg vår stackars vän bedöfvad och
blödande efter ett slag af panterns väldiga tass med de
utspärrade, hvassa klorna. Men så fick vilddjuret väder af ett
annat slags byte, och lämnande Turk åt sitt öde, började han
springa hit och dit för att söka få tag i oss. Vi förstodo
detta mycket väl, där vi lågo, tätt tryckta till hvarandra. Vi
vågade knappast andas, och hvarje slag af våra förfärade
små hjärtan var en bön, att Will måtte hinna till oss i tid.
Slutligen stannade panterns lurande blick på vårt
gömställe under löfhögen, som så omotiveradt höjde sig rätt
betydligt öfver den öfriga marken, och när han hukade sig ned
för att taga språnget, som skulle bringa oss döden, gömde
vi våra ansikten.
Men Turk var nu åter på fötter. Fastän han var illa
sårad, gjorde han ännu en sista ansträngning för att rädda
oss genom att åter draga panterns uppmärksamhet till honom
själf.
Och ändtligen kom slutet på denna ohyggliga stund af
vanmäktig hjälplöshet och dödsångest — det ljöd en skarp
gevärsknall. Pantern föll, skjuten genom hjärtat, och fram
ur löfhögen störtade två hjärtskrämda små flickor, hvilkas
likbleka ansikten sköljdes af tårar. De kastade sig om
broderns hals och fingo skydd i hans famn.
Will, själf endast ett barn, smekte och tröstade oss på
det mest faderliga sätt. Och när gråten och snyftningarne
något stillat sig, vände vi oss till Turk. Lyckligtvis voro
hans sår ej lifsfarliga, och han gaf till ett sakta kvidande, när
hans herre kom fram till honom. — Bravo, du snälla hund,
du duktiga hund! ropade Will. — Du har räddat små flickorna,
Turk! Du har räddat dem!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
