Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och när fripredikanterna en gång i kvartalet höllo möte hemma
hos oss, visste vi aldrig hvad vi kunde vänta af honom.
Mamma var metodist, och som vårt blockhus var större än
de andra i trakten, blef det vår lott att ofta hysa
predikanterna. Vi gjorde våra förberedelser endast i smyg, när Will
var hemma, men hur det var så kom han alltid underfund
med hvad som var i görningen, och då visste vi, hvad
klockan var slagen. Hans första åtgärd var alltid att »pussa»
Turk på de gulbenta kycklingarne. De voro våra bästa och
det enda, som vi kunde sätta för predikanterna. Och sedan
kom Will inklifvande och sade:
— Vet du hvad, mamma, jag såg nyss alla de gulbenta
kycklingarne kila i väg som besatta. De måtte visst ha
vädrat metodistpredikanter!
— Seså, Will, ropa genast på Turk och locka tillbaka
kycklingarne!
— Åh, så dum är jag väl inte! — Och så dansade han
rundt och förde ett spektakel så att vi blefvo alldeles yra i
hufvudet. Det var med största möda, som mamma slutligen
kunde förmå honom att samla ihop kycklingarne. Men när
det väl var gjordt, band han fast pumpstången, mjölkade
korna, så att de ej gåfvo en droppe mer, strödde gången
fram till grinden full med tistel och kardborrar och satte upp
ett plakat, hvarpå stod att läsa:
— Full af törnen är den stig och mödosam den väg,
som leder till himmelriket. Amen.
När sedan mamma lagt ett fint rent täcke, nyss »pipadt»
och stärkt, öfver den stora imperialsängen i hvardagsrummet,
smetade Will skosmörja på det, och strax innan
predikanterna anlände, kröp han in under det och låg och väntade
på att bönerna skulle begynna.
Mamma ville alltid, att vi skulle tyst och stilla komma
in i rad, men som vi inte kunde passera förbi sängen, utan
att Will nöp oss i benen, skreko vi till, fastän vi inte ville
säga skälet för mamma, så länge predikanterna voro kvar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
