Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och säg honom, att jag får höra alltför mycket intressant
nytt för att ha hjärta att lämna sydstatsmännens läger.
— Ge dig inte in i för många faror, varnade Will, som
emellertid väl visste, att de enda tillfällen, hur riskabla som
helst, som den andre ej skulle begagna sig utaf, voro de,
som han ej märkte.
Öfverste Hickok, för att benämna honom vid hans rätta
namn, svarade skrattande:
— Lef själf, som du lär, min son. Din nacke är mera
värd än min. Du har en framtid, men min är det snart slut
med. Jag håller på att bli gammal.
Nu satte den beskedliga matmodern i huset ett stort
skiljetecken i samtalet förmedelst en smaklig måltid, som de
bägge stridsmännen gjorde ända på med strykande aptit och
lätta samveten, fastän gumman vägrade att taga betaldt af
sydstatssoldater.
— Så länge jag har en brödkant i huset, sade hon, så
äro ni gossar välkomna.
Men de förmenta sydstatssoldaterna betalade henne för
hennes vänlighet i en bättre myntsort än hon var van vid.
De tego som muren med ett tilltänkt besök af hennes man
och son, hvarom hon i ett öppenhjärtigt ögonblick
underrättade dem. Hon skördade sålunda hvad hon sått, och det
mycket snart.
Så skildes de begge vännerna åt; Will återvände till
unionsarmén och öfverste Hickok till motsatta lägret.
Några dagar senare, då de konfedererades trupper slöto
en allt tätare krets kring unionisternas slaglinie och strid
pågick, sågos två ryttare spränga fram ur fiendelägret och i
fullt karriär styra kosan mot nordstatsmännens linier. För
några ögonblick tycktes den djärfva rymningen slå
förbunds-armén med en rent af förlamande häpnad, men så började
kulorna hagla, och den ene af sadlarne var tom, innan
undsättningen — till hvilken äfven Will hörde — hann fram.
När den öfverlefvande kommit närmare, ropade Will:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
