Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Förstod ni då inte, skrek Will, att mitt långa
ute-blifvande betydde, att fara var å färde? Det är just nätt att
låta en skara damer begifva sig utanför fästningens område
på en sådan dumdristig expedition, innan jag sagt er, att
trakten var trygg? Så mycket ni vet — råka mina systrar
ut för någon olycka, så får regeringen bära ansvaret därför.
Med denna allvarliga hotelse besteg han garnisonens
snabbaste häst och sprängde ut genom porten, innan den
häpne sergeanten återhämtat sig från sin förvåning.
Han följde med lätthet våra spår öfver slätten ända fram
till sandåsarne, och så som hjälten i äfventyret alltid har
för sed, hann han fram just i »sista ögonblicket». Den
ursinnige tjuren störtade i sitt vilda lopp rakt på May, utan att
i minsta mån låta sig störas af den smattrande elden från
officerarnes gevär. Hvarenda medlem af jaktsällskapet gick
så helt upp i den ohyggligt spännande situationen, att ingen
gaf akt på ljudet af hofslag, som närmade sig. Men jag hörde
bakifrån oss knallen af en bössa och såg buffeln falla ned
död nästan för våra fötter.
Vår räddares dåliga lynne dämpade en smula den ifver,
hvarmed vi ämnat hälsa honom välkommen. Den långa
ridten på fastande mage hade ingalunda gjort honom blidare
stämd, och vi blefvo allesammans grundligt upplexade. Vi
fingo order att genast vända tillbaka till fästningen, och
befallningen gafs med sådan myndighet, att det icke föll någon
in att komma med invändningar. Frågan gällde nu endast,
huruvida vi skulle kunna hinna tillbaka till fortet, innan
indianerna afskuro vår väg. Här fanns ingen tid att förlora, vi
gåfvo oss ej ens ro att skära från tungan på den skjutna
buffeln. Will visade oss den kortaste ginvägen hem, och
sjelf trafvade han i sick-sack i spetsen, färdig att vid första
aning om fara ge oss signal.
Jag för min enskilda del var så dödstrött efter alla
strapatser, att jag gärna skulle gifvit mig som frivilligt byte åt
indianerna, om de blott varit så hyggliga att föra mig till en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
