Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förbrytarblod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I skogsbrynet satt en man på ett kullstjälpt
kalktråg; han satt som om han väntade, och hans
blick vek icke från den lilla gångstig, som från
gården lopp utmed gärdesgården och ett stycke
från stället där han satt vek in i skogen.
Det var en jordarbetares tunga hållning och
breda axlar, det var slättbons drag af liknöjdhet
kring den stora munnen, men det låg skogsbons
instängda lidelsefullhet i dessa ögon, som
hopknipna under de tjocka, rörliga ögonbrynen
stirrade framåt mot den tomma gångstigen. Den
yttre lojheten dolde här något af brottets, af
passionens rasmärke, och de öppna men fint
formade näsvingarna voro känsliga som en
fullblodshästs näsborrar.
Det fanns en röd, svettig rand på den låga
pannan, dit solbrännan ej sträckte sig, och han
hade strukit mössan tillbaka på nacken, så att
det fuktiga håret stack fram under skärmen likt
en pudels sammantofvade ragg. Då och då strök
han med ärmen öfver haka och mun, som om
svetten trängt fram alltjämt. När han blef trött
af att stödja sig mot ena knät, bytte han blott om
ställning, så att det blef den andra armbågen och
det andra knät, som fick bära tyngden af hans
öfverkropp. Det syntes ingen otålighet, ingen
sinnesrörelse i hans ansikte, endast detta uttryck af
tillbakaträngd smärta, som kom munnen att synas
ännu bredare än eljes och gaf än mer skärpa
åt den krökta näsan samt den alltför starkt
utvecklade hakan.
Skymningen blef djupare och luften fick en
kyla som af dagg, men han — som satt där —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
