Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förbrytarblod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han höll just på att knacka för tredje gången,
då han märkte en rörelse där inne. Han såg
upp; någonting skymtade innanför rutan. Han
kände genast, att det icke var hon, och han
ordentligt krympte sig af förödmjukelse, men hade
han sagt A, måste han säga B och taga emot hvad
som skulle komma.
»Är det du, Per?» sade en kvinnoröst, och
fönstret öppnades på glänt.
»Ja, det är jag,» svarade han tvärt och
motvilligt, utan att tillägga något.
»Anna är inte hemma, och jag tror knappt, att
hon kommer hem förr än dager,» svarade rösten
i blid ton och fönstret stängdes. Han hörde ett
återhållet fnissande där inifrån.
Det var som om blodet runnit ut i huden och
stuckit honom med hundrade nålar, det flög upp
i ansiktet med en flammande hetta, och det slog
som hammare i alla ådror.
Hvarför hade han frågat? Borde han icke
vetat svaret förut! Borde han icke? Och hvarför
slog han icke Malena i det skadeglada ansiktet?
— slog henne med knytnäfven så, att blodet frustade
ur näsa och mun! Det skulle varit en tröst.
Hvarför hade han icke slagit?
Han såg åt fönstret; det var stängdt och
jalusien för. Det var för sent. Så gjorde han alltid.
Men han skulle väl nå dem alla, — alla!
Andedräkten pressade sig fram i sugande drag
genom dessa rörliga näsborrar; det var som om
han uthärdat en smärta, hvilken han måste bita
tänderna samman om för att icke skrika.
Så började han gå framåt gångstigen; benen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
