Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mor Malenas höna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nu först bevärdigades hon med en blick.
»Jo, det har hon. Och jag har slagit benen
af na. Hon ligger där inne i risbunken, där kan I
själf leta.»
Mor Malena såg förstummad på honom ett
ögonblick, det var nästan omöjligt att tro honom.
Han stod likgiltigt kvar och rökte som förut,
endast en skadeglad blick smög sig under hans
halfsänkta ögonlock fram emot henne.
Nu förstod hon.
»Nej, har I ta’t lifvet, så kan I ta skrået mä,»
svarade hon därefter med smärtans oåtkomliga
majestät och lämnade gården.
❖ * *
Nu var tvistefröet borta, nu borde det vara
fred i fattighuset, och fred var det, men det var
en tungsinthetens ödsliga stiltje. Mor Malena talade
till ingen; med bittert sinne bar hon ensam sin
sorg. Pojken i de slubbiga byxorna gick rådlös
omkring och visste inte hvad han skulle taga sig
till; han hade mist sitt käraste sällskap. Det var
som om en af medlemmarna i en förr liflig familj
plötsligt nedstigit i grafven. Man kan tycka att
denne medlem endast är källan till onödigt bråk,
och dock skall han kanske en dag lämna ett
tomrum efter sig, som af ingenting kan fyllas. Så
var det med hönan. Ingen hade tänkt på hvad
hon varit för dem alla, förr än hon var borta.
Hon hade varit den enda omväxlingen i deras lif.
De ovädersutbrott hon föranledt hade rensat luften;
nu stod den tung och död omkring dem. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
