Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om en hökass
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ja sier tack,» svarade den andre makligt, satte
flaskan för munnen och drack ett duktigt tag.
Till sist tog Håkan åter en klunk, och så
började han äta.
Pojken hade hela tiden följt honom med
ögonen, på samma gång han gjorde duktiga angrepp
på ett stycke skinka och bröd.
Det blef tyst en lång stund. Hvar stod vid sin
vagn, och man hörde endast hästarnas mumsande,
höets sakta prassel eller en järnlänks klang mot
vagnshäcken.
Brännvinet gick åter rundt. Alla sågo varma
och belåtna ut.
»Ska en te du ha en tår å sätta värme i kroppen
me?» sade Håkan till sin pojke, då flaskan var
nästan tömd.
»Ah i helsingen!» svarade ynglingen, stolt både
öfver att bli bjuden och att afslå.
Håkan såg vädjande till sin närmaste man.
»Nej, tro’et aldrig,» sade han beundrande, »ja
byr’nom så tidt, men han sier alltid nej, för mor
har förbjudt ’nom.»
Pojken tog emot berömmet med en min, som
om det rört någon annan än honom.
Håkan gick bort till den med ljusa polisongerna.
»Jens,» sade han och slog honom på axeln,
»du å ja vi ha då alltid va’t såna goa kammerater.»
— Han drog sina skånska a så långt och kärvänligt.
»Ja, de ha vi alltid va’t, och de ifrå
barnsben,» svarade den andre bekräftande.
Gubben stod tyst borta vid sin vagn och såg
belåten ut. Hans spetsiga nästipp var rödare än förut,
men med sin sedvanliga vattendroppe ytterst ute.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
