Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kamrater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Truls lydde kallelsen, på en gång skamfull och
stolt, allt folket stimmade, skockade sig och sträckte
hals för att få se honom, och där stod han
framför skranket.
Af de granna orden och af Pro patria och allt
det andra förstod han ingenting, men han förstod
att det var en hedersdag, och att Fältman var med,
och att Sara nu ändtligen fick se, att man ändå
kunde bli ansedd för något, fast man var bara
ryktare, och han var glad att inte behöfva stå där
ensam på kyrkogolfvet inför hela menigheten: han
kände någon, som tryckte sig in emot hans
knäveck, varm och mjuk. Och så hade han en oklar
tanke på gräl och stränghet, och ett värmande
minne af den tysta foderladan och en kall nos, som
bökade bakom hans öra i den tryggaste, tillgifnaste
vänskap, och det stod tårar i de stela torskögonen,
när prästen fäste den hvita medaljen på den
mörkblå vadmalströjan, och ingen kunde säga att
Fält-inan uppförde sig annat än anständigt.
Hans förman såg icke åt honom ens, klappade
icke detta raggiga hufvud, som grånat i tjänsten
liksom hans eget, men han kände det tryckt in mot
sitt högra ben — så förtroendefullt och välbekant.
Och ingen människa hade något att anmärka;
Truls Jonasson och hans hund, de hörde ju
tillhopa, tyckte man. Ja, en gammal fröken, som
ägde tre moppar, men inga barn, snyftade i sin
näsduk vid denna syn. Ty det var något som hon
förstod.
Och när Truls Jonasson trädde tillbaka,
lyckönskades han af honoratiores, blef tagen i hand
och måste bocka, och när orgeln spelade upp,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
