Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den gamle Sèvresgruppen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af en solstråle. Tanken på att endast vara en atom
i denna stora härliga värld och att försvinnande
uppgå däri hade visserligen där ute under den fria
himlen kunnat skaka bort de själfviska småsorgerna
och ingifva en känsla af ljuf själfförglömmelse, men
i sjukrummets febertygda atmosfär och dystra
skymning hade denna panteistiska världsåskådning icke
kunnat hålla stånd, ty det finns intet som
oemot-ståndligare än lidandet påtvingar oss känslan af
det personliga i vår varelse.
Det var på allt detta hon satt och tänkte,
medan hennes blick vände sig mot solskenet där ute,
omedvetet som blommornas blad.
Hon spratt till i det hon hörde röster. Den
långa ovanan vid umgänge hade alstrat en viss
skygghet, och det var med en pinsam känsla af
tvång som hennes egentliga jag drog sig tillbaka
inom det skal, hvarmed den konventionella
sällskapstonen lyckliggjort oss.
De inträdande voro hennes far samt en
främmande herre, som för många år sedan vistats på
orten och sedan rest sin kos, man visste knappt
hvart. Hon kände genast igen honom, ty han hade
föga förändrat sig på alla dessa år.
»Detta är min dotter Ida,» presenterade fadern,
»hon var ett litet barn, när du lämnade orten. »
»En provinsros i knopp,» sade främlingen i
flaxig ton och med ett leende öfver sin kvickhet.
»En mumie kunde man också säga,»» mumlade
hon förargad.
»Åh, Gud bevars, vid frökens ålder!» svarade
han utan att låta sig bekomma.
»Och sedan man legat sjuk ett år,» sade hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
