Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’ Hon kunde icke ropa på honom. Rösten skulle
dö i hennes strupe af förödmjukelsen. Men hon
kunde vänta, hon skulle vänta. Måste icke hans
längtan vakna, liksom hennes. Stod han icke kvar
där inne vid fönstret! Hvad tänkte han? Han var
icke vred längre; då skulle han redan ha gått till
sängs. Men han stred mot sin stolthet, liksom hon.
Hon hade haft orätt. Ja. Men det svåra var
just att gå och säga honom det. Det skulle alltid
se ut som ...
Nej, det kunde hon icke.
Å!
Hon sjönk ned på chäslongen i salongens ena
hörn, midt under den japanska parasollen och midt
emot den mörka dörren ut till matrummet. Hon
drog en pall under fotterna och lutade sig tillbaka,
mjukt, själfsvåldigt, med händerna under sitt hufvud,
så att de vida ärmarna föllo tillbaka, och håret
spred sig i svarta slingor öfver hennes nakna armar.
Hennes ögon sågo drömmande upp i rymden, och
hennes läppar halföppnade sig. Hon gnolade sakta,
— helt sakta, om och om igen hans egen välkända
favoritsång; hon sjöng den smekande, släpande,
söfvande; hon sjöng den stigande, sjunkande; den
drog genom tystnaden lik ett stilla sorl af vatten,
som bubblar fram öfver spolade stenar, —
bort-döende som en ensam liten fågels sista aftonkvitter.
Då hörde hon dörren gå där borta i mörkret,
Hon tystnade icke. Endast mer söfvande sakta
drog melodien öfver hennes läppar. Det var tyst
där ute i mörkret, men hennes ögon spejade ej dit.
De blickade ännu uppåt mot skuggorna i taket.
Blanka, sorgsna, vidöppna ögon; bruna, med svarta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
