Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
road af en skicklig spelning, likwäl beklaga att sådana
Stycken, däri all moralitet både i plan och uttryck saknas,
ännu tålas på Theatern».
Detta omdöme är alldeles för skarpt, och vittnar om
att den unge kritikern var för mycket fången i tidens smak
för det sentimentalt idylliska, för att rätt kunna njuta af
ett gladt skämt. Pjesen har icke någon annan uppgift än
att för en stund bringa åskådaren i godt lynne, och att detta
ändamål vanns derom lider icke något tvifvel, ehuru man
å andra sidan kan medgifva, att ett och annat tålde vid
en bearbetning.
Hufvudpersonen är en ung. Carl von Wild, en
upp-tågsmakare af första ordningen, som icke befinner sig i sitt
esse annat än när han uppträder så olika som möjligt mot
det, som är modet för dagen eller soin af »allmänna
meningen» — denna den föraktligaste af alla auktoriteter —
betecknats såsom det riktiga. Han kläder sig sålunda på
ett extravagant sätt just för att väcka upp pratet, och
samma motiv drifver honom till en följd af galna upptåg,
men han tecknar för öfrigt bäst sjelf sin karaktär i repliken
till Sofie, hans blifvande hustru, när han på hennes fråga,
hvem han egentligen är, svarar: »En rondeau med
oräkneliga variationer, men alltid med ett bottenärligt thema».
I Hummels kritik kan vara af ett visst intresse hvad
han yttrar om kostymeringen:
»Wi kunna icke undgå att göra en påminnelse i afseende
på Carl von Wilds drägt i första Acten. Han kom vväl icke här
på visite til twänne damer och höll conversation i slängkappa,
som man i Stockholms-Posten förebrådde Carl von Wild, då
denna piece uppfördes på Comiska Theatern, men hans drägt af
röd guldgalonerad sametsråck, ljusblå ridbyxor, skärp öfwer råcken,
Couteau de Chasse, liten, trekantig hatt, så kallade bälgwantar
och en lång staf i handen — är ju aldeles orimelig? — Det är
ej troligt att han blott för att göra uppseende, som han sjelf
säger, skulle kläda sig i en för fyratio år sedan bruklig råck.
Mera öfwerensstämmande med von Wilds Caracter synes vara,
att hans costume liknar wåra vvanliga Småherrars, förlöjligad genom
en lycklig carricatur i Pantalonger, Spencer, ett halft dussin
vvästar, oformlig halsduk, hvaruti det toma hufvvudet till hälften
kan nedsänkas, skor hvvilkas spitsar äro synålslika m. m. Se
där en för von Wild tjenlig costume, dels grann, dels blott
passande på resor, och som kanske gör sin vvärkan på en och annan
Åskådare.»
Ett onekligen vida finare lustspel var Comedien in
promptu af Ph. Poisson, öfversatt af Altén efter Jungers
tyska bearbetning. Scenen är på landet hos en grefve och
hans grefvinna, den förre en gammal munter herre, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
