Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvaremot ainfiteaterbiljetter ännu finnas å 1 rdr, mot
anteckning å lista hos Hr Crohn». Det var först vid femte
föreställningen priserna nedsattes, så att biljetterna till
abonnerade loger betaltes för dagen med 28 skill. och lika
mycket för platserna på amfiteatern.
Att kunna njuta af ett sådant eländigt
handtverks-arbete som »Cora» förutsätter onekligen en hög grad af
intellektuel fattigdom, och likväl spelades detta stycke på
sin tid under stort bifall, hvilket bättre än mycket annat
intygar på hvilka villovägar smaken och känslan för det
sanna och naturliga förirrat sig.
Emellertid var författaren, som alltid med
uppmärksamhet följde publikens tycke, icke sen att taga fasta på
det bifall Cora skördade, och snart nog serverade han en
ny anrättning i samma anda: Spanjorerna i Pera eller
Rollas död, sorgspel i 5 akter, hvilket Gabriel Eurén
skyndade öfversätta på svenska, såsom fortsättning af Cora.
»Vi befinna oss i det spanska lägret hos den bekante
er-öfraren Pizarro (Lewenhagen), der hans älskarinna Elvira (fru
Lewenhagen) slumrar på en divan. Munken Valverde (Hedin)
smyger sig in, gripen af kärlek till den sköna qvinnan, och kan
icke motstå lockelsen att knäfallande kyssa hennes hand. Hon
vaknar förtrytsam och, när munken urskuldar sig, är hon nog
blygsam att yttra det munken ändtligen lyckats göra ett
underverk: ’göra en qvinna missnöjd med sin skönhet’. Den inträdande
Pizarro betraktar svartsjuk de båda kontrahenterna, och derpå
följer ett uppträde, hvarunder den råe äfventyraren behandlar sin
älskarinna som en hund, ehuru det måste erkännas, att hon i
uppriktighet ger honom föga efter, och, ehuru det talas om svartsjuka
å hans sida och kärlek å hennes, är det alldeles tydligt att det
band, som förenar dem, är af sköraste beskaffenhet.
Nu samlas krigsrådet. Pizarros fordne lärjunge i
vapenkonsten, Alomo de Molina (Ståhlberg) har, som vi från ’Cora’ veta,
öfvergått till Peruanerna för att civilisera dem, och Rolla
(Wild-ner) är numera, jämte den förre, chef för den peruanska hären,
och båda hafva bragt spanjorerne i sådant trångmål, att de måste
öfverlägga om livad som är att göra.
Den lärde mennniskovännen Las Casas (Lönnbom) talar för
att sluta detta förderfliga och förkastliga krig mot ett fredligt
folk, som aldrig gjort dem något ondt, men den rofgiriga hopen
af befalhafvare, Gonzalo (Wohlrath), Daoila (Österholm) och andra,
rösta för en snar drabbning. Nu inkommer ytterligare en af
cheferna, Gómez (Lomberg), medförande en tillfångatagen cazik,
som, när han icke tvekar att med lugn värdighet uttala den
af-sky han känner för det spanska röfvarbandet, n eds tötes med en
dolk af en bland de närvarande.
Detta blir till och med Elvira för starkt, och, när härtill
kommer att Pizarro under öfverläggningen blottat sina planer att göra
sig till konung af Peru, och att gifta sig med en af de kungliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
