Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyare Historien - Gluck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bestämdhet uttalat uti operans dedikation till storhertigen af
Toscana.[1]
Det visade sig emellertid, att Wiename ej för-
stodo att uppfatta Gluck: Alceste mottogs temligen
kallt, om ock ej med ovilja. Häröfver beklagade han
sig bittert i dedikationen af sin nästa opera Paride
ed Elena.
Wiens musikaliska smak var för mycket italieni-
serad, för att kunna förena sig med Glucks musik.
Det gafs blott en publik, en hufvudstad, der han
kunde hoppas blifva förstådd; det var den franska
nationar, förberedd genom Racines och Lullys hög-
stämda verk, till hvilken han vände sig.
År 1773 begaf sig Gluck till Faris, der han af
hofvet mottogs med stor utmärkelse; drottning Marie
Antoinette hade nemligen redan som österrikisk er-
kehertiginna varit hans elev. Från andra sidan be-
traktade man honom deremot med oblidare blickar;
men oaktadt alla hinder gick hans Iphigenie i
Auliden d. 19 April 1774 för första gången öfver tiljor-
na. Framgången var oerhörd, och det berättas, att
vid den vredgade Achilles’ aria alla närvarande
officerare, hänförde af uttryckets makt och sanning,
på en gång drogo sina värjor. Iphigenie upplefde i
Paris inom få år omkring 200 representationer.
Uppmuntrad af denna framgång, omarbetade han
nu sin Orphé, som samma år gafs med lika bifall.
Men under tiden hade en mäktig rival anländt
till Faris: det var Piccini, utgången från Neapels
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
