Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
satt tyst och sluten på bänken. Då hon for
en stund tystnade, svarade han småputtrande
någonting, som ljöd likt en anklagelse. Hon
frågade hvad det var. Han satte händerna i kors
öfver hufvudet, gäspade och sade: wDu hade
kunnat låta penningarna ligga på banken, så hade
vi haft dem.“
Hon kände sig slagen. Det var ju icke
annat än rena sanningen. Men hon fann sig dock
föranlåten af öfverösa Pär med otidigheter. Hon
var i allmänhet slagfärdig, beredd både till
försvar och anfall. Själf hade hon ock engång
uttalat som sin grundsats, att hon “icke gaf sig,
då hon hade rätt, men icke häller om hon hade
litet orätt. “ Här bör tilläggas, att hon ännu
aldrig funnit sig ha så mycket orätt, att hon skulle
fått skäl att ge med sig.
Pär tog mössan af knaggen, satte den lalligt
på hufvudet och vandrade ut. Han lät drängen
lägga seldonen på hästen och spände för. Under
tiden putsade och klädde han sig litet.
“Far du till staden?“ sporde Ester.
“Tjop!“ svarade han lugnt och likgiltigt och
slog med den långa undre läppen mot den öfra.
“Nog hade du alt kunnat taga mig med!“
sade hon.
“Tjop!“ svarade han, satte sig i släden och
smälde till med tömlyckan.
Hon stod och “såg långt“ efter honom. Olika
92
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
