Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - EN SOCKENBILD FRÅN VÄSTERBOTTENS SKOGSBYGD.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och bröd åt den växande människohope ni dessa vildmarker.
Den kampen fordrar nog af mod och uthållighet i våra dagar,
när ett nytt hem skall byggas, när det gamla skall skyddas. Det
fordrades än mer i gamla, hårda tider. Då fanns inte detta
samband som nu med landet i stort, så att hjälpen från ett håll
snabbt och lätt kunde finna nöden på ett annat. Då funnos inga
kommunikationer, för att nu inte tala om järnväg. Då fick
man litet hvar häruppe »vara sig själf nog», om man nu kunde
det. Och då kunde vildmarken vara nog så obarmhärtig för
den ensamme. Det var nog mången gång i bokstaflig mening
en kamp för dagligt bröd, för lifvet helt enkelt, då de första
nybyggarna här bröto bygd.
Dessa tider äro, som sagdt, här icke så värst långt borta,
delvis ännu i mans minne. Det var en seg stam med långt
ringare hjälpmedel än våra dagars, som under trånga och svåra
tider togo upp människans allvarliga kamp med vildmarken att
rödja till hus och hem, åker och by. Då far och mor med
sina små drogo här upp i vilda skogen med nästan tomma
händer, knappt mer än spaden och yxan och — lodbössan.
Den sistnämnda var nog första året det viktigaste redskapet
tilllika med nätet och kroken. I de tiderna förstod man nog af
erfarenhet bättre den 4:de bönen, och det låg så enkelt nära
att uppriktigt tacka Gud, att han dock gifver »dagligt bröd åt
alla människor, jämväl de onda.» Han hade ju inte glömt sina
fattiga barn ens här uppe, utan »beställt och gifvit så nådeligen
och rikligen» gäddor i träsket och storfågel i skogen. Och så
var det ju Guds välsignade själfväxande ängar på myren och
vid bäckmynningen, som kunde föda kon, medan far hann rödja
och bryta den första biten. Ja, det var tider det! Då t. ex.
tjäran gällde 5 kronor tunnan, men rågtunnan gick till mer än
20 riksdaler, och det var ändå nere vid kustplatsen, långa,
väglösa mil borta — — —.
Endast för de sista 50-tal år ha vi exakt officiella
uppgifter om folkmängden: År 1860 hade Jörn 1,504 invånare;
år 1870: 2,000; 1880: 2,403; 1890: 2,996; 1900: 3,805;
1910: 4,409. Dessa siffror med jämnt och starkt stigande tal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
