Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LULEÅ STIFT.LITET STATISTIK M. M.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
samt nog, detta att Norrland länge varit så litet känt. Ett
tidigare intresse för, en mera allmän och inträngande kunskap om
denna lika väldiga som säregna domän skulle ha räddat åt oss
omätliga värden, materiella som andliga, vilka redan gått
förlorade och aldrig helt kunna återvinnas. Förlåt denna parentes,
som strängt taget icke hör hit; vi skulle ju syssla med statistik.
Nåväl — det egentliga Norrland torde nu, sedan Dalälven redan
rätt länge upphört att vara kulturgräns mot norr, kunna anses
inskränkt till att utgöra landet på andra sidan Ångermanlands
och Jämtlands nordgränser, d. v. s. Väster- och Norrbottens län,
som tillsammans bilda Luleå stift — nära en tredjedel av Sveriges
ytvidd, men inrymmande allenast en sjuttondedel av dess
folkmängd. Se nu, hur kartan ljusnar mot norr! Namnen på
städer, köpingar, socknar och byar, vattendrag och berg trängas där
söderut, järn- och landsvägar och gränslinier ruta länen som en
schackbräda, se hur trängseln av bokstäver och linier så
småningom minskas, och se hur den långsamt övergår i något, som
här uppe närmar sig tomheten. Några städer vid kusten, gröna
plättar här och var, angivande bygderna, några kyrkobyar i
inlandet, malmfälten, sockengränser på enorma avstånd från
varandra, stambanan, namn på några jätteberg, sjöar och älvar —
och för resten ingenting. Det är Luleå stift på kartan, skogarnas,
myrarnas och fjällens land, rikedomens land och fattigdomens,
Sveriges styvbarn och skötebarn, midnattssolens, vintermörkrets och
köldens hemvist, motsatsernas land. Den svenska statens nyodling,
och den svenska kyrkans desslikes.
Den svenska kyrkans, frågar man — och tänker, att
hennes nya uppgifter för vårt folks välfärd näppeligen höra hemma
i folktomma trakter, där gärningen begränsar sig själv, och där
det sparsamma livet ännu måste tänkas följa urgamla fotspår.
Ja — till en viss grad kan detta vara riktigt anmärkt. Men
till större del är reflektionen grundad, på vanföreställningar. Och
på ett underkännande därjämte av vikten utav religionens och
kyrkans medarbetareskap, där den materiella odlingen går fram,
än långsamt, än överraskande fort, än med stormsteg.
Låtom oss nu gå in i frågans mitt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
