Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FRÅN VÄCKELSETIDEN I TORNEDALEN. EN PERSONLIGHET OCH ETT MINNE.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
portet var fullt av folk, och längst i fonden vid ett bord
hade placerat sig tvenne predikanter. Sven fick veta av
sammankomsten och begav sig dit. Föredraget hade redan
pågått en stund. Sven trädde in i rummet och stannade
vid dörren såsom åhörare. Den som höll föredraget gjorde
ett litet avbrott. Då träder Sven fram till bordet och ställer
med ljudelig stämma frågan till den som hade tur att
hålla föredraget: »Är det lovligt att framställa en fråga?»
Då svaret blev jakande, framställde Sven följande fråga:
»Profeteren I eller talen I med tungomål?» Efter en stunds
tystnad kom svaret: »Vi profetera». Sven bad få veta:
»Huru lyder domen över de falska profeterna»? Intet svar
avhördes. Predikanten frågade Sven: »Vem är ni»? Sven
svarade: »Jag är en stor missgärningsman, som för mina
missgärningars skull blivit dömd att hängas, men av konungens
nåd har jag blivit fri från straffet och till tecken av min
benådning bär jag en snara om min hals. Envar som
möter mig, söker att få fatt i änden av snaran för att draga
till den och bringa mig om livet. Emellertid äger jag i
mitt hem en ko, den mjölkar jag, av mjölken kärnar jag
smör, smöret stryker jag på änden av snaran, så att den
som skall fatta i den ej förmår hålla fast i den. Sven bjöd
församlingen farväl och gick sin väg. En förstämning grep
de församlade, även predikanterna, och aftonens
sammankomst avbröts.
Sven talade om att han på sina vandringar plägade bära
en påse salt på ryggen. Saltet, sade han, är bra och
förhindrar förskämning. Det flitiga bruket av bibeln och Luther
hade gjort honom så förtrogen med båda, att han kunde
omedelbart slå upp det ställe som berörde det varom
samtalet fördes med honom. Ofta hörde man honom
anföra Job. 19: 13 och Psalt. 69: 9.
En vecka före sin dödsdag den 11 sept. 1873 besökte
han som vanligt sina vänner i kyrkobyn. Som han trädde
in, hälsade han som vanligt och sade: »Nu har jag kommit
på avsked, jag har fått bud om flyttning. Då jag härnäst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
