Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjänen varandra! Tillika några meddelanden om Svenska kyrkans Lekmanna-skola.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kroppen växa sunt och starkt och fylla sin uppgift i världen
{1 Kor. 12 kap.; Matt. 5: 13—16). Så var det i den äldsta
församlingen, och då Martin Luther renade Kristi
evangelium från mänskliga påfund, var den apostoliska predikan
om de kristnas allmänna prästadöme en av de klenoder han
drog fram i ljuset. Varje kristen skall vara en Herrens präst,
undervisa, förmana, bestraffa, trösta. »I åter ären ’ett utvalt
släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett
egendomsfolk’, för att I skolen förkunna hans härliga gärningar,
hans, som har kallat eder från mörkret till sitt underbara
ljus.» Och därför: »Tjänen varandra, var och en med den
nådegåva han har undfått, såsom goda förvaltare av Guds
mångfaldiga nåd» (1 Petr. 2: 9; 4: 10). Den insats som det
kristna lekfolket även inom vår lutherska kyrka gjort, skall
visserligen tacksamt erkännas. Jag tänker då ej minst på
en gärning, som varit till stor välsignelse i våra
vidsträckta norrlandsförsamlingar: bönprästernas. Det gjorde
mig både varm och vemodig i sinnet, då jag hörde de gamla
i den skogssocken jag i början nämnde om, berätta om
»söndagsbönerna», om dessa fromma bönder, som kände
ansvar för själarnas uppbyggelse och Guds sak i var sin by,
därför samlade folket till gudstjänst de söndagar, då man
ej kunde komma i kyrkan, och gingo med Guds ords
väckelse och tröst till gamla, sjuka och döende. Vad deras
arbete och böner betytt, inser man kanske bäst nu, då deras
släkte dött bort och något nytt, som i värde kan mäta sig
med deras gärning, knappt kommit i stället. Ty så är det
i stort åtminstone, på ett och annat undantag när måhända.
Och dock — huru högt man må värdera denna våra
lekmäns insats, måste man beklaga, att den varit och särskilt
i vår tid är alldeles otillräcklig. Det har på ett ödesdigert
sätt nästan bitit" sig fast i det allmänna medvetandet, att
kyrkans uppgift och arbete, hennes nöd, svårigheter och
synder är prästernas sak och ingen annans. Och så
underligt det låter: det tycks ofta som om lekmännen i den
romersk-katolska kristenheten kände mera ansvar, brunno av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
