Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Min första kyrkfärd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alla voro glada och muntra. Gamla vänner hälsade på
varandra och gjorde sig underrättade om vad nytt, som
hördes från de skilda hyarna. För mig voro många ansikten
främmande. Jag undrade, om jag någonsin skulle kunna
lära mig känna igen så många människor, som här voro
församlade. Det var emellertid så hjärtans roligt att se och
höra allt detta nya. Jag hade alldeles glömt bort hur lång
och tråkig vägen var. Nu skulle jag inte haft någon oro för
att anträda en färd till världens ände. När man hade så
roligt på ett rastställe, gjorde det ju ingenting, om man än
fick guppa i kärran hur länge som helst.
Vid uppbrottet från Skogfors gjorde sig alla i ordning på
samma gång. Det var ett nytt glädjeämne. Nu skulle det
bli en ståtlig rad av kyrkskjutsar på vägen. Och det blev
det också. Det var säkert ett tiotal hästar i följet. Vilan och
sällskapet gjorde hästarna livligare, ehuru det nog kunde
hända, att kuskarna hade sitt finger med i spelet. Det var
nämligen ärofullt, om hästen höll sig så nära som möjligt
intill den föregående skjutsen och bar sitt huvud högt. Inte
sällan hördes det också, att kuskarna ropade till varandra
för att berömma eller skämtsamt klandra hästarna.
Vägen gick fort. Jag hade berett mig på att det skulle
taga en oändlig tid, innan vi kommo till kyrkan, men
förunderligt nog var det inte så långt, som jag trott. Vi körde
förbi Bjurselet och Stensjön, och sedan dröjde det inte
länge, innan vi kommo till en gård, som hörde till Byske
by. Då spändes intresset på nytt. Kyrkan! Hur skulle hon
se ut? Jag hade ju inte förr sett någon kyrka.
Som vi kommo fram i en öppen glänta, där det dock inte
fanns annat än en hölada, pekade min far framåt och bad
mig titta. Och nästan som uppe i himmelen såg jag ett
skimrande torn. Just så hade jag tänkt mig, att kyrkan
måste se ut. Den stod på jorden men nådde ända upp till
himmelen. Tyst och andäktigt satt jag inför den underbara
synen. Jag sade icke ett enda ord.
Men bäst det var, hade kyrkan försvunnit. Vi hade kom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
