Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Min första kyrkfärd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
80
inte någonting mot att vara kvar. Och jag fick följa henne.
Far skulle vi sedan träffa i kyrkan.
Torglivet utövade en oerhörd tjusning på barnasinnet.
Jag var fullt övertygad, att det inte skulle vara roligare i
himmelen. Och de pengar jag hade att köpa för voro
rundligt tilltagna — en hel krona. Naturligtvis köpte jag inte
upp hela kronan, men jag hade säkert 10 tvåöreskarameller
(»deviser») och ett par, som kostade fem öre, när jag på
kvällen räknade över min egendom.
Anmärkningsvärt var det, att torglivet präglades av en
sådan anständighet, att min mor inte fann någonting, som
hon sade vara synd. Så var det inte hemma i Fällfors. Men
jag trodde, att det berodde på kyrkan. I hennes närhet
kunde ju ingenting orätt förekomma.
Bäst som det var, hördes ett dovt ljud, nästan som en
domsbasun. Någonting liknande hade jag aldrig hört. »Nu
ringer det», sade mor, »och nu ska’ vi gå till kyrkan.»
Och som en böljande flod strömmade folkskarorna från
torget, förbi sockenstugan och upp till kyrkan. Det blev
ett sådant högtidligt allvar över unga och gamla. Jag
förstod, att det var en helig stund, som var inne.
Då vi kommit in i helgedomen, träffade vi far, som satt
på sin vanliga plats. Jag fick sätta mig bredvid honom.
Mor satte sig på kvinnosidan.
Blott några ögonblick var det stilla och tyst i helgedomen.
Och så brusade underbara toner från höjden. Jag hade inte
förut hört en orgel. Men jag kunde utantill orden: »Härligt
sången där skall brusa liksom dånet av en vattuflod». Jag
hade trott, att det var i himmelen, som det skulle höras så,
men nu insåg jag, att det var om kyrkan vi så ofta hade
sjungit i Fällfors. De underbara tonerna brusade, stigande
och fallande för att ibland nästan dö bort. Och så kommo
de igen som svällande kaskader.
Sedan psalmen sjungits, uppenbarade sig den smärte, fine
och noble kyrkoherde Asplund på predikstolen och talade
med en stämma, som lät såsom musik. De predikanter jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
