Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fosterbarnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90
Nils och hans hustru läto ej heller länge betänka sig. De
sålde sin egen stuga åt en bondson nere från kusten. Och
så packade de in sitt lilla bohag och flyttade hem till
Risefjord samma vårvinter.
Och lhTKatri var med dem.
Det blev en betydligt lugnare vår än den förra. De
kände sig i större säkerhet. Ty upp genom Risefjorden
brukade aldrig Karesuandolapparna komma.
När de sedan följande år ryktesvis fingo höra, att Jaako
gift om sig, blevo de helt lugna och lhTKatri var nu deras
egen dotter. Hon växte och var mörk och vacker.
Men hon blev aldrig riktigt lik de andra barnen uppe i
dalen. Det var ej blott hennes utseende, som skilde henne
från dem, utan ännu mera hennes sätt och väsen. Hon var
alltid så tyst och stilla, allvarlig och inbunden, medan de
andra kunde leka och rasa, skratta och stoja.
I skolan var hon icke efterbliven — tvärtom. Men det
var som en sorg, som alltid vilade över henne. Hennes ögon
voro så tunga och de tycktes alltid se långt bort över fjällen
— in i en annan värld.
En dag kom hon gråtande hem från skolan och kastade
sig förtvivlad på sängen. Då mor frågade, vad som stod på,
klagade flickan: varför kalla de mig för lappunge i skolan?
Och så kom den gamla oron igen över fostermodern.
Hon kunde först ingenting säga. Det var som om någon
ville strypa henne. Det blev ett långt samtal med Nils den
kvällen, och det hjälpte föga, att de voro förargade på de
stygga barnen i skolan. Bäst är att låta det vara och
försöka undvika det samtalsämnet, sa’ Nils till slut.
Vår och höst var det ändå svårast för Katri och därmed
också för fosterföräldrarna. Ty då kunde det komma
någonting så egendomligt och främmande över barnet, en oro,
då hon bara längtade bort. Varthän visste hon inte själv.
En gång, då hon var nio år gammal, hade hon en vacker
höstdag inte kommit hem från bärplockningen.
Nils hade först gått omkring i gårdarna i dalen och frågat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
