Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Där det varken bär eller brister .. . En mångmilafärd genom skog och vildmark för ett sjukintyg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en början bra. Vikarna bära — men så äro vi vid det sista
sundet, som det gäller att komma över. En centimeter tjock
is täcker vattnet. Men det bär ej. Vad skola vi nu göra?
Vända åter den långa besvärliga vägen? — Nej! — Vi hade
en liten yxa med — snart voro några träd fällda. Vi binda
ihop stockarna med snören och skoband — och fingo så en
flotte. Vi satte ut den på isen — isen brister, men flotten
bär. Johan placerar sig i fören, jag i aktern och »Pärlan»,
På Vårflyttning. Foto. Hj. Westeson.
hunden, i mitten. Johan är försedd med en spak, den
bankar han sönder isen med, jag med en, som jag skjuter fram
flotten med, och Pärlan håller ängsligt utkik åt alla håll.
Så arbeta vi oss fram en 500 meter, och nå efter flera
timmars strängt och farligt arbete den andra stranden. På
detta äventyrliga sätt nådde vi dock fram till
människoboningar på holmen, där vår ankomst väckte stort
uppseende. De trodde först att vi kommit flygande. Veckotal
kunna dessa människor få vara isolerade. Här låg jag nu
infrusen i tre dygn — då ett häftigt blidväder inträffar. Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
